Året som gick: “Leve frigrupperna”

Kassandra och Minnet av det förlorade på Teatr Weimar, Christina Ouzounidis mästerstycken om språkets makt och maktens språk. Så stiliserat renskalade att alla teatrala illusionskonster blir onödigförklarade. Här är det minutiös omsorg och extremt välrepeterade framföranden som trollbinder. Det blir distinkt koncentrerat med ett minimum av gestaltande spel: ordet, rösten och ansiktet är allt som behövs för att beröra publiken både känslomässigt och intellektuellt.
   I Solar Plexus, Studio Oscuros boxningsperformance på Teater Trixter, går reduktionen än längre. Här är det enbart kroppen och ljuset som frammanar magin, när streetdansaren Phax Ahamada mimar en boxningsmatch i slowmotion samtidigt som ljusläggaren låter flätat guld falla som ett drömmarnas fångstnät över scenen.
   De estetiska utanverken spelar dock ingen roll, det är temats klokskap och skådespelarens närvaro som är hemligheten bakom bra teater. Så som i Teater Trixters Cuba-cola och Teater Terriers Jag är här nu, båda pjäser som på naturalistisk grund utvecklar och avslöjar absurditeterna och självbedrägerierna i samtidens mansroller. Tonträffen i båda är exakt, ömsom rått humoristisk, ömsom poetiskt eftertänksam. Tempot är uppdrivet men aldrig flåsigt. Vardagens dilemman blir till gripande identifikation. Närvaro, närvaro och åter närvaro. Bort den ofrivilliga distansering som institutionernas stora scenrum och spräckliga ensembler så ofta åstadkommer.
   Bara en institution lyckas med den absoluta närvaroteaterns konststycke: Riksteaterns hemma hos-uppsättning av Franz Xaver Kroetz Önskekonsert, där Cecilia Nilsson genomför samma mirakulösa hudnära beröringsakt som kollegerna på friteatrarna.