Året som gick: “Nu kunde man ropa bravo”

Som recensent utvecklar man troligen ett slags kräsenhet. Man springer runt på olika arrangemang och föreställningar i hopp om att få uppleva den där konstnärliga orgasmen. Man söker kickar. Vill att det ska schwirra till lika mycket som när man såg Stalker för första gången.
   Detta beteende borde man skärskåda. Jag kanske inte kan säga det tydligare, än att jag inbillar mig att alkoholister heller inte har särskilt kul när de dricker.
   Men en av mina besattheter och fixa idéer som jag trots mitt teatermissbruk håller fast vid handlar om formens instängdhet. Vare sig det är i kyrkan eller på teatern störs jag när inramningen blir så fragil att en knappnåls fallande mot golvet kan spräcka hela illusionen. Salong och scen är i symbios. Här finns oskrivna lagar om hur man får bete sig. Det gick till och med så långt att en stor morgontidning lanserade en operaskola. Här fick man punktvis lära sig hur man som publik skulle bete sig, när man fick ropa ”bravo”, applådera och sånt – tittskåpets förutbestämda kontrakt med den rakvattens- och parfymdoftande medelklasspubliken som besöker mörka salonger på fredagskvällarna.
   Jag tog mig för pannan när jag fick se det där och utbrast: ”Men detta är ju scenkonstens största akilleshäl!” För när både det som händer på scen och det som sker i salongen bara är en slags uppgjord kod riskerar väl ändå skådespelet att tappa all sin betydelse. Men så i höst fick jag en av mina kickar trots allt.
   I september hade nämligen Riksteatern premiär i Haparanda på sin Barnvagnskabaré. Skådespelarna meddelar: ”Skötbord har ni till höger, och en mikrovågsugn om ni vill värma mat eller välling.” Allt var tillåtet. Tuttar och bajsblöjor. Bebisar kröp omkring. Snällögda pappor. Mamman som satt bredvid mig ammade. Jag var plötsligt en lycklig teaterbesökare. Nu kunde man både fjärta och ropa ”bravo”, precis när man ville. Revolten är värd en eloge när ensemblen i stället för operaskola tänkte tvärt om och tog in de gnällande spädbarnen i teatersalongen. Låt vällingen flöda! Låt lukten av bebisbajs sprida sig upp på scenen!
   Sannerligen säger jag eder – vilken befrielse detta var.