Året som gick: Uppfinningsrika dansmänniskor

Det första jag kommer att tänka på är att jag några dagar efter premiären på Miss Very Wagner träffade Charlotte Engelkes i hennes kök för en intervju. Det skulle handla om hennes konstnärsskap men Miss Very Wagner ålade sig med oemotståndlig kraft in i intervjun som utvecklade sig till en fascinerande och lätt galen resa djupt in i Wagners rike.
   Oväntade upplevelser drabbade även publiken, som de dansintresserade tonårstjejerna som såg The Continuum, skildringen av den kambodjanska hovdansaren Em Theays kamp för sitt liv och sin konst under de röda Khmerernas terrorvälde. Efteråt konstaterade de att nu hade de för första gången sett dans som var på riktigt.
   På riktigt var det också i Jens Östbergs Avelsland, en påminnelse om hur lätt fördomar och förtryck upphöjs till fakta. Alla Migrationsverk i hela Europa borde åläggas att se Avelsland, så kanske de blev lite mänskligare. Jag hoppas verkligen att Avelsland och The Continuum får långa liv, sådana föreställningar behövs!
   Ett allt för kort liv fick Jan Zetterberg vars bortgång i slutet av januari innebar en stor förlust för svensk dans. Men varje gång jag går till Dansens Hus eller ser att en föreställning ingår i Dansnät Sverige påminns jag om hur Zetterbergs arbete fortsätter att påverka dansen.
   Ett bevis för att dansen inte stagnerat är sådana företeelser som ”klonen”, den exakta repliken av den Göteborgska dansscenen 24 Kvadrat. Under Dansbiennalen besökte jag originalet – och under bråkdelen av en sekund var jag inte helt säker på var jag var. Och ZebraDans, den unga publikens egen dansscen som invigdes i höst med Gunilla Heilborns ljuvliga föreställning Om Grodan. Keep up the good work alla ni uppfinningsrika dansmänniskor, wherever you are!
   Orosmolnet på min danshimmel är vad de obetänksamma politikerna kommer att göra med Norrdans, vars tioårsjubileum firades med en suggestiv fotoutställning på Dansmuseet. Men jag håller tummarna så knogarna vitnar och fortsätter att hoppas…