I Danmark räds man förnyelse på scenen. Förra årets stora teaterdebatt handlade om värdet i att modernisera gamla klassiker, i första hand Shakespeares dramer. I år är det Holbergs komedier som står i stridens centrum – man frågar sig om de fortfarande är lustiga år 2000.
Ledande danska teaterkritiker riktar sitt missnöje mot vad de anser vara en tendens: att teaterns klassiker hela tiden skall ”moderniseras”; att deras budskap förflackas och att det psykologiskt djuplodande i t ex Shakespeares dramer glöms bort och förflyktigas i storslaget spekulativa, scenografiska lösningar.
Motsättningarna i Köpenhamns teatervärld var så stora att man under hösten 1999 ordnade debatter, både på universitetet och på Gladsaxe Teater, där de inblandade kunde komma till tals och mildra den antagonism som uppstått.
”Moderniseringens” främsta motståndare skrev böcker i ämnet; Bettina Heltberg (kritiker i tidningen Politiken) skrev ”Resten er tavshed” (”Resten är tystnad”) och Lars Liebst – den tidigare chefen på Grunnegårdsdteatret – samt universitetslektorn Erik A. Nielsen skrev ”Hvem ejer Sheakspear?” (”Vem äger Shakespeare”).
Författarna till de två böckerna var trötta på att se klassikernas ”autenticitet” offras för regissörernas strävan att ställa sig själva i rampljuset. Det gällde inte bara på scener som Østre Gasverk och Gladsaxe Teater. Även på Det Kongelige Teater hade man satt förnyelsetvånget framför traditionen, tyckte man.
Publiken verkar till skillnad från ovan nämnda kritiker vara glada över att få se nyskrivna slut på gamla klassiker. Pjäser som Lars Kaalunds ”Romeo och Julia” på Østre Gasverk och Flemming Enevolds ”En Midsommarnattsdröm” på Gladsaxe Teater blir med sina spekulativa scenlösningar trots kritiken stora publikframgångar.
I år är det inte Shakespears dramer som står i centrum för moderniseringsdebatten. Nu är det Holbergs komedier. Kritiken går den här gången ut på att komedierna, efter en ”modern” ansiktslyftning, helt enkelt inte är roliga längre. En komedi som inte längre är rolig blir – om det inte finns någon bakomliggande ide om varför komedin ska samtidsanpassas – enbart till en pinsam fars. Så borde man i stället lita på den humor som finns i manuskriptet. Finns det ingen spänning mellan den ”klassiska” tolkningen av stycket och den nya tolkningen; utan annan direkt relation till samtiden än samtida jargong blir det hela lätt en trist historia. De skämt som en gång var roliga har plötsligt ställts utanför sitt sammanhang.
I centrum för debatten står tre danska uppsättningar: Ludvig Holberg ”De Vægelsindeæde” på Det Norske Theatret i Bergen; ”Erasmus Montanus” och Niels Klimts ”Reise til den underjordiske verden”. Den här gången är kritikerkåren och publiken mer eniga om att ”moderniseringen” av klassikerna inte blivit helt lyckad.
På det Det Kongelige Teater i Köpenhamn har man löst dilemmat genom att låta regissören göra sin tolkning utan att göra våld på en klassiker: man har satt upp ett av Holbergs svagare stycken, ”Den Vægelsindede”. Komedien, verkar alla vara eniga om, har vunnit på den bearbetning den fått av Emmet Feigenberg, Erling Jepsen och Feigenberg. Iscensättningen håller sig nu inom ramarna.
Längre fram i vår kommer striden om klassikernas integritet åter att iscensättas i en paneldebatt mellan teatervärldens stidande parter. Den här gången på Louisiana. Om någonting konstruktivt kommer att komma ut av det samtalet återstår att se.
Loading ...
