Ända sedan Susan McClary och Catherine Clément började granska operans kvinnomyter för 25 år sedan har den mest konservativa av konstformer fått en hel del stryk. Kvinnan dör, våldtas och lemlästas och fråntas sin värdighet i en rad kända mästerverk: sett ur ett feministiskt perspektiv är traditionell opera ”kanon”, och iscensättningen av de kanoniska verken av manliga genier automatiskt laddade politiska handlingar.
Detta var Expressen-kritikern Gunilla Brodrejs utgångspunkt när hon reagerade på Graham Vicks starkt sexualiserade uppsättning av Dmitrij Sjostakovitjs opera Lady MacBeth från Mzensk under rubriken ”operaporr”. Brodrejs text och hennes position som ”kränkt kvinna”, provocerade lika mycket som den föranledde hejarop. Och det var någonstans där som debatten spårade ur lika snabbt som den tog fart, när en numera ökänd Facebooktråd – initierad av Göteborgsoperans dramaturg – förirrade sig från en saklig diskussion till en solkig analys av Brodrejs sexliv: ”hon behöver ett rejält kylskåpsknull”. (läs Brodrejs reaktion på Facebooktråden här)
I debatten som sedan följde gav en rad olika personer och grupperingar chansen att driva sina egna agendor, som sorterade under rubriken ”könsmaktsordning”. Malena Ernman lyfte frågan om operahusen som en arbetsplats där sexuella trakasserier är sanktionerade. (läs Malena Ernmans artikel här) Medan sångerskan som blev påsatt i operan, sopranen Gitta-Maria Sjöberg – trädde ut till verkets och regissörens försvar: ”Det handlar om kvinnofrigörelse och sexuell frigörelse”.
Det bisarra i debatten – och det är här diskussionen blir problematisk – är att den pornografiskt laddade scen som Brodrej lyfter ut i sin argumentation stod i centrum för Josef Stalins kritik i dagstidningen Pravda av Sjostakovitjs opera 1936. Kritik som ledde till tonsättarens politiska utfrysning. Vi har alltså en opera där anarkistiskt sex över klasssgränserna fungerar som systemkritik, och som metafor för skräcken i Stalins Ryssland. (Läs Sofia Nybloms understreckare om Sjostakovitj här)
Något i grundpremissen känns fel: Sjostakovitj är man – men han skrev sin opera för att skildra kvinnors förtryck och frigörelse. Är det hans opera Brodrej kritiserar? Eller regissörens tolkning? Eller det faktum att de är män?
Är det kanske Facebook-trådens slarviga vindlingar, som är mest explosiv: en dialog där (den kvinnliga) kritikerns rätt till en åsikt ifrågasätts av män på ett osakligt, kränkande och sexistiskt sätt?
Debatten spretade. Men ledde till spännande dynamik mellan kritiker, operaledningar och operasångare kring olika frågor med politisk sprängkraft; frågor som alla strålar ut från det nya begreppet ”operasexism”.
Vad händer nu? Kommer alla operavärldens Don Juans att kläs av i bara kalsongerna? Oroande är uppgifterna att branschen präglas lika mycket av ”omertà” – man skyddar manliga stjärnor, oavsett om de är pedofiler, våldtäktsmän eller bara ägnar sig åt sextrakasserier – som Vatikanen, idrottsvärlden eller maffian. Och man försvarar till varje pris ”kvalitetsbegreppet” när det gäller mästerverk komponerade av män. Kvinnors musik, tolkning – eller för den delen kritik – väger inte lika tungt som mäns. Och kvinnor har inte heller rätt att ha fel.
Om debatten leder till några faktiska förändringar när det gäller receptionen av kritik, viljan att ersätta de kanoniska verken i operarepertoaren med nya verk av (och om) kvinnor, eller arbetsmiljöfrågor knutna till kvinnors situation på och bakom scenen – det återstår att se.
Läs Nummers tidigare artiklar om operasexismen här.
Loading ...
