Årets Lucia 2012

Grattis till utnämnandet Robert! Du fick själv välja din Luciamundering på bilderna. Varför isbjörn?
– Jag har faktiskt aldrig aspirerat på att bli Lucia, men isbjörnen tyckte jag passade för ändamålet. Det är ett kraftdjur, som är mjukt, stort och hårigt som jag. Isbjörnen kan vara bitsk och farlig och den kontrasten passar en lucia. Så var det något symboliskt med att hålla huvudet under armen…

Du själv tycks också vara ganska bitsk, i alla fall att döma av den roll du länge hade som konferencier i varietén Salong Giraff?
– Ja, men privat är jag nog inte riktigt min persona. Många blir besvikna när de kommer hem till mig och inte hittar några duntofflor och svepande sidenrockar. På sätt och vis är jag rätt tillbakadragen. Samtidigt är jag fostrad i en värld, dragkulturen, där replikernas bett är viktiga. Jag är förtjust i improvisation i nuet och har lärt mig tackla svåra situationer med orden i stället för med knogarna. Det skulle fler lära sig…

Vilka djur har du spelat på scen?
– Räv i Räven som slukade böcker med Stina Oscarson på Orionteatern och get i Barnen ifrån Frostmofjället på Stockholms stadsteater Skärholmen. Man brukar säga att det jobbigaste man kan göra är att ha barn och djur på scenen. Men det är roligt att förmänskliga djuren. Geten Gullspira fick anamma den karga moderligheten. (Läs Nummers tidigare intervju med Robert apropå rollen här.)
– En rolig detalj i djursammanhanget är att jag år 2009 var med och grundade scenkonstkollektivet Tre björnar & en utter tillsammans med Carl-Olof Berg, Per Öhagen och Farao Groth. Där kommer det också hända saker framöver…

Nu gestaltar du Virginia Woolfs fantastiska gestalt Orlando i Skärholmen?
– Orlando är det läskigaste jag har gjort, inte för att jag är ensam och utlämnad på scenen, utan i relation till orden, texten, Virginias syfte och andemening, som jag blir någon form av förmedlare av. Att jobba med en klassisk text är en extrem kontrast till mina vana badvatten; därför är jag så lycklig att få sköljas i det. Att som isbjörn inte bara vistas i trygga vikar, utan också simma ut på djupa hav.
– Vanligt är väl att man gör en monolog som tack för lång och trogen tjänst, men för oss i Skärholmen var det viktigt att våga bryta också den normen.

Dina närmaste framtidsplaner?
– Orlando fortsätter i Skärholmen under våren. Jag ska också vara med i Den unge Werthers lidanden på samma scen. Dessutom jobbar jag med ett eget projekt som handlar om stadsplaneringens inverkan på befolkningen. Jag skriver helt själv utifrån mina egna intressen. Det handlar om politiken bakom den miljö vi befinner oss i; det är ju inte en slump att staden ser ut som den gör. Det blir en föreställning som kommer att kunna utlokaliseras, utan att säga för mycket.
– Oj, nu höll jag nästan på att glömma Surdegshotellet i P1. Vi står för hela nyårsrevyn och spelar just in för fullt!

Robert Fux får sällskap i Luciatåget av följande (av Nummer-redaktionen utsedda) tärnor:

Charlotte Engelkes för sitt livsbejakande allkonstverk och lustmord på August Strindberg i Fröken Julie
Emma Vetter för sin roll som Amelia i Maskeradbalen på Kungliga Operan
Mellika Melouani Melani, för att hon är en folklig förnyare som konstnärlig chef på Folkoperan.
Sutoda – ett ljus- och scenografikollektiv som lyser upp hela Sverige.
Teaterrepubliken i Malmö, för att de verkar i nuet och gång på gång sätter fingret på aktualiteter med skärpa och humor. Se här och här.
Hamadi Khemiri, som i förra årets monolog C rörde sig med ljusets hastighet och har fortsatt lysa i Spöksonaten och Chéri på Dramaten.
August Strindberg, årets mest berömda kulturhanne. Han är ju död? Visserligen, men vita berömda män dör aldrig…