Filmade inslag har under 2012 blivit mer regel än undantag på teaterscenerna. Här i Maskeradbalen på Folkoperan. Foto: Mats Bäcker
Fördjupning [2012-12-16]

Årets trend 2012: Film är bäst på teater

ÅRSKRÖNIKA. 2012 var året då filmen inte bara uppvaktade teatern, utan rentav blev scenkonstens trogna, men inte alltid lika spännande, äkta hälft. Nummer guidar dig till årets filmupplevelser på teaterscenen.

I dag, när allt går att se på youtube, och småttingarna kommer ut från barnteatersalongen med kommentaren ”Det här ska jag kolla på datorn sen” är det bara att kapitulera inför det faktum att den rörliga bilden har kommit för att stanna. Ingen är längre rädd när det filmade tåget rullar in på stationen, som gästerna sägs ha varit då de 1895 fick se bröderna Lumiéres femtio sekunder långa L’Arrivée d’un train en gare de la Ciotat på ett café i Paris.

Filmtekniken är istället en integrerad del av vår vardag och har blivit ett verksamt och flitigt utnyttjat verktyg också på teatern. Ett starkt belägg för denna tes fick jag när jag, i samband med att jag skrev den här texten, inom loppet av ett dygn såg tre olika föreställningar som på skilda sätt använde filmade moment på scenen – Carmina Burana på Folkoperan, Meningen med livet på Stockholms stadsteater Skärholmen och Natascha Kampusch på Stockholms stadsteater. En slump? Knappast! När en smartphone med filmfunktion finns i var kvinnas hand vore det snarast både bakåtsträvande och besynnerligt om teatern valde att ställa sig utanför.

Vad gäller filmtekniken går alla inte lika långt som den brittiska regissören Katie Mitchell, men hennes arbete är sannerligen intressant. I uppsättningar som Wunschkonsert av Franz Xaver Kroetz, Wawes av Virginia Woolf och August Strindbergs Fröken Julie har hon arbetat med en intrikat symbios av film, ljudeffekter och skådespeleri. Gemensam nämnare för dessa föreställningar är en filmduk i scenens centrum och på scengolvet ett gigantiskt bakommaskineri.

Det är juni och Bergmanfestival när jag och andra kulturintresserade vallfärdar till Globens Annex för att se Mitchells übersmarta gästspel av Fröken Julie. På scenen möter oss två uppsättningar förklädesklädd Kristin, en Julie, en Jean, en cellist, två kvinnor på ljudavdelningen till höger och två radiobås för inläsning av repliker. Därtill två kamerakillar som smidigt förflyttar sig runt scenen i en precisionsartad koreografi.

Det är ett utstuderat och tekniskt avancemang utan dess like och oupphörligen fascinerande att se och höra denna film bli gjord in front of our very eyes. För den vanlige teaterälskaren kan det möjligen bli lite krångligt.

Tur då att det finns film på teater även för andra smaker. Jag har roat mig med att försöka dela in de filmiska teatergreppen i tre olika kategorier.

Först har vi film som fond och scenografiskt element. Det är när filmade sekvenser projiceras på scenens bakre vägg och där projicerar en filmad sekvens under hela eller delar av föreställningen. Den här hösten har jag via fondväggens film rusat fram över tågskenor i Elisabeth Åsbrinks Räls på Folkteatern i Göteborg och färdats längs en snöig väg i När vinterns stjärnor lyser här på Giron sámi teáhter. På Unga Klara har jag, iförd 3D-glasögon, sett en mammasjuk flodhäst helikoptertransporteras i Flygräddare. Filmkulissen är ett effektivt verktyg för att skicka iväg både betraktare och rollkaraktärer på resa.

Så har vi film som livemoment. Starkast lysande stjärna på teaterns handkamerahimmel är Mellika Melouani Melani, en ständigt utforskande regissör, som i åtskilliga uppsättningar låtit skådespelarna hantera enkla videokameror på scenen – denna höst i Maskeradbalen och Carmina Burana på Folkoperan, tidigare i Elfriede Jelineks Babel och Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Göteborgs stadsteater, samt den kraftigt dekonstruerade Carmen på Backa teater. Tjatigt kan tyckas, men greppet är effektivt för den som vill berätta historier ur mer än en synvinkel. Kameraögat blir ställföreträdande öga och styr åskådarens blick mot ett specifikt sceniskt element. I många fall används dessutom handkameran som en modern variant av spegeln, och säger kanske något om hur vi alla vill spela huvudrollen i våra egna liv.

Ett tredje område är teater på biografen. Folkets hus och parker livesänder föreställningar från Metropolitan Opera i New York och Dramaten i Stockholm på landsortsbion. Varför väljer vi att se Kärleksdrycken eller Två herrars tjänare på detta vis? En doft av världen utanför fast hemma i kvarteret? Ett miljömedvetet ställningstagande för den kulturella globetrotter som inte vill sätta sig på flyget? Eller helt enkelt det lite socialare alternativet till att titta på Veckans föreställning på tv?

Mer sällan ser vi rollkaraktärer som tittar på film på scenen, människor som vräker sig ned i tv-soffan eller biofåtöljen med en bägare popcorn. Lustigt kan tyckas, då skärmbaserade sysselsättningar blir allt vanligare i allas vår vardag. Men det är klart. Vi sysslar inte med realism på teatern längre. Vi sysslar med postdramatik, det vill säga skippar berättelsen för effektens skull. I en sådan era är det inte konstigt att filmen och teatern har skapat en relation som består.

Fler föreställningar med filminslag 2012:
The famous Swedish project, Play teaterkonst, Göteborg
Different trains, Judiska teatern
Människor i månsken, Stockholms stadsteater
Fröken Julie, Strindbergs Intima teater
We love Africa (and Africa loves us), Inkonst
Everest, Helsingborgs stadsteater
Dr. Jekyll and Mr. Hyde, Teater Sesam
Chéri på Dramaten

Denna text har även publicerats i Tidningen Vi nr 12.2012.

Berätta gärna om dina filmiska upplevelser på teatern nedan!

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare