Pjäsen är skriven av Stefan Lindberg som häromåret gav ut novellsamlingen Tusen nålar. Han har även skrivit pjäserna Hej och välkomna och Världens smartaste tjej som uppförts på Östgötateatern. Regissör är Olof Lindqvist som regisserade det svensk-danska samarbetet Animals in paradise på Malmö Dramatiska Teater i höstas.
Hej, Cecilia Pettersson, föreställningens producent! Kan du berätta mer om titeln Palme dör innan paus?
– Det är en symbolisk titel. Själva pjäsen handlar inte om Olof Palme, men det finns en sekvens innan paus där några karaktärer pratar om vad de höll på med när de fick reda på mordet. Efter Palmes död tog välfärdssamhället en annan vändning. Pjäsen säger inte att det var på grund av hans död men det skedde ungefär vid den tiden.
Palmetrend
En annan nyskriven pjäs med Olof Palme i titeln spelas just nu, nämligen Olof Palmes leende på Gamla Teatern i Örebro. Ligger Palme i tiden?
– Ja och nej. Jag tror det är en tidsgrej. Det har gått såpass lång tid nu att man kan tala om mordet som historia. Och så har en ny generation vuxit upp och berättar om sina liv. För dem är Palme något centralt. Han står för ett Sverige som det gick bra för.
En replik i pjäsen är: ”Vi är lurade! Fatta det!”. Vad betyder det?
– 70-talisterna växte upp i en annan tid, när man trodde att allting skulle bli bra. Det var bara att utbilda sig så skulle man få jobb. Det fanns en naivitet och en godtrogenhet. Sedan gick man ut gymnasiet och många blev arbetslösa. Man trodde vuxenlivet skulle bli något helt annat än vad det blev.
Arga 70-talister
Vad handlar pjäsen om?
– Det är två huvudberättelser. En om en flicka som heter Gilda som efter lång tid återvänder till sin hemstad och träffar sin mamma. Det är en traditionellt dramatisk berättelse. Den andra är fyra 70-talister som bryter av Gilda-berättelsen på ett metaberättande sätt och talar om vad de är arga på.
Vad är de arga på?
– De är till exempel frustrerade över att det är så svårt att påverka i samhället. Man vet inte vart man ska gå med sin ilska, vem ska man vara arg på? Makthavarna är luddiga och allt är individualistiskt och subjektivt. Man ska klara sig själv och då får man också skylla sig själv. Men det finns en solidaritet också mellan de fyra karaktärerna. Mitt i allt handlar det om relationer också.
Är det hoppet i föreställningen?
– Ja, det kan man säga. Och att man använder sin ilska som en drivkraft att göra något konstruktivt.
Loading ...
