Augustprisnominerade poeten Johannes Anyurus och författaren Aleksander Motturis förstlingsverk som dramatiker är en argsint poetisk appell om det absolut nödvändiga i en totalreformerad svensk flyktingpolitik men också en uppgiven suck från den redan frälsta publiken.
Att vi lever i en tid då det blåser så in i märgen kalla politiska vindar är inte en nyhet för någon. Dessa är inte de bästa av dagar att söka asyl i, så mycket står alldeles klart. Migrationsverket förvarar människor i väntan på avvisning på fem svenska orter. 2008 handlade det om 3 072 personer varav 65 barn uppger programbladet.
Förvarad. Lagrad. Undangömd. Frihetsberövad. Allt för att man sökt drömmen om en annan, mer dräglig tillvaro i ett land som kallar sig demokratiskt. Humanistiskt. Istället möter man ett varulager med rea. Allt och alla ska bort. Vi vill inte ha er här.
Vad ska man då göra? Klart att man ska skriva en pjäs om denna skamfläck i vårt alltmer solkiga Astrid Lindgren-land. Herrar Anyuru och Motturi gör det bra. Texten flödar fram, ordrik, argsint och ja, naturligtvis – poetisk.
Regissören Henrik Dahl förvaltar den också väl och balanserar dess mer direkta, stundtals övertydliga tilltal med smärtsamt vackra tablåer av total alienation.
I Clive Leavers klaustrofobiska scenrum inramat av två inplastade, snöbeklädda celler rör sig hela den utmärkta ensemblen. Mattias Nordkvist och Viktoria Olmarker – i mitt tycke två av Göteborgs stadsteaters starkaste kort under senare tid – gestaltar personal på Förvaret.
Benjamin Moliner gör chefen Damir på ett storartat sätt. Lismande, beräknande och i det närmaste avskärmad från sitt känsloliv sköter han sitt, håller sin budget. Sergej Merkusjev gör även han ett mycket mångbottnat porträtt av Aleksej.
Med talkörer börjar och slutar denna skriande klagan om behovet av en reform av svensk flyktingpolitik. Förhoppningsvis når dess budskap långt utanför den suckande medelklasspublikens sfär och in i politikens.
Loading ...
