Det finns bilder ur Jan Troells filmatisering av Utvandrarna som har etsat sig fast. Som när Karl Oskar letar fram de finaste brädorna till den lilla kista som han stålsätter sig att snickra ihop till älsklingsdottern Anna som just ätit ihjäl sig på svällande korngryn. Liksom när Kristina smyger ner hennes små skor i packningen efter att familjen tagit det livsavgörande beslutet att lämna det gamla landet.
Skorna finns med även nu på Dramatens stora scen som symbol för svält, förlust och oöverstiglig sorg. Scenografen Aida Chehrehgosha låter annars, med modern touche, två brutalt stora rörliga skärmar bli projektionsytor för bilder av torra åkertegar, stjärnhimlar, havsvågor, eldsvådor, faluröda plank och framför allt sten. Gråsten och åter gråsten. Den materia som gjorde jorden fruktlös och bidrog till att mer än en miljon svenskar trotsade oceanen för Amerikat.
Där växte ju gräset upp till kornas bukar och man behövde inte underdånigt buga inför överheten. Inte ens för självaste presidenten. Denna premiäreftermiddag 2014 förväntas vi däremot två gånger vördnadsfullt resa oss inför närvarande kungligheter på första radens balkong.
Irena Kraus dramatisering förhåller sig trogen ursprunget. Medan det rena öppna scenrummet har gett regissören Mats Ek frihet att låta den första delen av Mobergs utvandrarsvit bli både ett folkligt bygdedrama och en koreograferad allmogebalett. Vackert, allvarligt och ibland drastiskt. Kristina krystar fram sin stora barnaskara bredbent hängande i kulissen.
Koreografen Ek har förvandlat flera klassiker till dynamiska verk av rörelse, rytm och starka fysiska uttryck. Här får han de dansade partierna, av till synes tunga lite tröga kroppar, att uttrycka uppspelthet, sorg och tröst, Särskilt starkt just för att de inte utförs professionella dansare. Det finns något gripande i att barnen spelas av vuxna med förstärkt truligt kroppsspråk och att Kristina (Stina Ekblad) och Karl Oskar (Rolf Lassgård) gestaltar alla sina åldrar. Med spjärn mot rummet, trälårar och/eller varandra utför de, och ensemblen danspartier som blir rent tyngdlöst magiska.
Utvandrarna är historien om umbäranden som vi måste påminnas om. För flykten från något snarare än till något på olika bevekelsegrunder är allmängiltig. Från religiös förföljelse, hederskultur, svält eller sexuell stigmatisering. Andra aktens rejält sjögungande atlantresa — med det silltunnetrånga utrymmet på undre däck som filmas under scengolvet medan vi ser dramatiken på duk ovanför — borde få oss att reflektera över den livsfara människor idag är beredda att utsätta sig för i hopp om en drägligare tillvaro.
Föreställningen känns, inte minst tack vare folkvisetonen i Benny Anderssons musik och traditionell klang av mungiga och nyckelharpa, djupt rotad i den svenska myllan. Men när den lilla truppen av troende och tvivlare i slutet står med ansikten vända mot framtiden förankras deras uppdämda frihets- och självständighetsdrömmar, förhoppningar och rädslor i ett här och nu.
Loading ...
