Men vilka effekter har pjäsbeställningar av lokal förankring på dramatikerna och vad ska man ha den lokala identiteten till?
Kan band på band med intervjuer eller research på kommunfullmäktigemöten eller arkivarkeologi verkligen ge den sanna bilden av malmöiten, västerbottningen eller hallänningen? Eller är människan sig ganska lik oavsett geografi? Någonstans hoppar Åsa-Nisse fram och kräver sin del av textutrymmet. Lugn, du får plats.
Det är teaterbiennal i Umeå. Ett Umeå som ligger i Norrland som är jättestort men för många, kanske mest dem som inte bor där, verkar ruskigt homogent. Skog liksom. Och så lite fjäll. Ursprungligt på något vis.
Dramatikern Martin Lindberg representerar det så kallade bygdespelsträsket i seminariet Att skriva på beställning eller dö?. Själv kommer han liksom Torgny Lindgrens figurer från ”det inre av Västerbotten”, från Mensträsk som betyder ”den lilla renkalvens viste vid sjön”. Han har inget behov av att komma med egna idéer, är uppfostrad som brödskrivare, journalist, och gör sig i stället till verktyg för det en ensemble vill berätta. Hittar historier som den om Fet-Mats som länge låg död i Falu koppargruva och sen fick ställas ut eftersom myndigheterna klassificerade honom som mineral.
I panelen sitter också dramatikern och Stockholmsbon Malin Axelsson. Hon har nio punkter på sin lista över typer av beställningar. Nummer tre är ”Beställningen med lokalförankring” – en av de mest aggressiva. Just nu går hennes Blod på någons händer på Upsala Stadsteater under samlingsnamnet 4xUppsala. Hon gjorde lite research på kommunfullmäktige men säger:
– När jag inte känner så här: Wow, Uppsala! då går det inte att krysta fram.
Det blev en pjäs som utspelar sig i en stad av Uppsalas storlek – om det sedan är Uppsala eller någon annan stad spelar mindre roll. Och marknadsföringsavdelningen hade inga problem med det, inte den här gången. Men skillnaden i hur man påverkar en författare och en dramatiker med beställningar är stor:
– Tänk dig att ett förlag ringer till en författare och säger: tjena, kan du skriva något för 8-10-åringar i Umeå kommun? Det ska vara lite småroligt och skrivet på lite lustigt språk, säger Malin Axelsson.
Lite mer än ett dygn tidigare sitter hela teaterbiennalen i bussar på E4:an. Det är utflykt i berättarland, vilket är synonymt med Skellefteå och norra Västerbotten.
Berättaren Stig Östman drämmer till med slutklämmen i sin skröna från trakterna av Nordinggrå:
– Så dänn jer de i Norrland!
Jag tänker på Åsa-Nisse och att det mest lokalt förankrade i Stig Östmans skröna är dialekten och byanamnen. Resten utspelar sig i ett mentalt Knohult med länsman och tjuvjakt och skog och sup till kaffet.
Någon timme senare sitter tre teaterarbetare och tre författare på scenen i Skellefteå. Dramatikerna Gunilla Boethius, Eyvind Andersen och Västerbottensteaterns blivande chef Med Reventberg-Viktorsson har fått sig varsin författare tilldelad: Elsie Johansson, PO Enqvist och Torgny Lindgren. Seminariet heter Bombay eller Burträsk och ska handla om lokal identitet.
Elsie Johansson har fått sin uppländska romansvit transmedierad till Upsala Stadsteaters scen. Flera av Torgny Lindgrens böcker har dramatiserats – Västerbottensteaterns version av hans Pölsan är en av biennalföreställningarna. PO Enqvist har själv skrivit dramatik, men vägrar i sten att låta sina romaner ta plats på scen:
– Det är ett otroligt stort avstånd mellan scendramatik och romaner, teater är 180 grader åt andra hållet. Man kan inte göra teater av mina romaner och man får heller inte göra det.
Men hur var det nu: Burträsk eller Bombay? Diskussionen om lokal identitet tycks förutsätta att något har det när a) upphovsmannen/ensemblen eller publiken har samma regionala identitet som verket ifråga. b) det utspelar sig någonstans i Sverige, gärna på landsbygden, gärna i historisk tid.
I det här sammanhanget har därför Burträsk mer lokal identitet än Bombay. Varför vill man då göra teater med lokal identitet? Finns det ett egenvärde i det? Även om det inte skulle bli bra konst?
PO Enqvist spyr lite galla över svenska filmer där storstaden möter den förstockade landsbygden:
– Masjävlar eller vad de nu heter…
– De borde heta Åsa-Nisse kommer hem allihopa! utbrister Torgny Lindgren.
Och så är han där igen, Åsa-Nisse. Jag tror att han och Eulalia riskerar att dyka upp med sitt Knohult så fort man sätter fokus på att malla människor efter geografiska mönster. Vare sig de kommer från Bombay, Burträsk, Malmö eller Uppsala.
Loading ...
