Scenografen Olaf Altmann har byggt en gigantisk skateboardramp på Stora scenen. I stål. Materialet är tåligt. Tur det, med tanke på att Woyzeck kastar sitt blodiga hjärta så att det stänker redan efter den effektfulla öppningsscenen. Ja, när järnridån går upp står hela ensemblen längst upp på rampen i Norman Plathes distinkta ljus och allt är tyst. Länge. Lika länge som i inledningen till den tyske trendregissören Michael Thalheimers förra uppsättning på Dramaten – den stiliserade och effektfulla Kasimir och Karoline.
Thalheimers scenspråk är expressivt och när han denna gång tar Georg Büchner i handen är det de groteska uttryckens afton. Splattertendenserna från inledningen fortsätter rakt igenom detta drama om den fattiga soldaten Woyzeck, vars liv oundvikligen och i allt mer förvridna cirklar och med tilltagande mängder av blodspillan samt raklödder rör sig mot katastrofen. I Erik Ehns desperata gestalt får vi följa hur denne hjälplöshetens och fredlöshetens representant rent bokstavligen vältrar sig i sorg och vrede.
Det handlar om människan, moralen, de mest djuriska drifterna och primitiva behoven. Knappast några vackra sådana. ”Vad är det för värld?” Det frågar sig Woyzecks älskade Marie (Rebecka Hemse), medan hon tvångsmässigt och i turordning knullar tamburmajoren (Thomas Hanzon), Kaptenen (Magnus Roosmann) och Doktorn (Johan Holmberg), hela tiden med fullt fokus på sin älskade Franz (Woyzeck). Jo, en värld där ”allt går åt helvete.” Och det gör det alltså rent bokstavligen. Men det går åt helvete med sång.
För i Thalheimers iscensättning ställs våldet, brunsten och ursinnet i kontrast mot vemodiga franska chansons, mexikansk bolero och det ljuvaste celloackompanjemang. Inga-lill Andersson sjunger med smärtans likgiltighet, en David Bowie- eller kanske Annie Lennox-gestalt i kostym, sprethår och cigg i mungipan. Hennes sånger tillför en gäckande känsla av fullständighet till Büchners ofullständiga språk, ett språk där ingen känner sig hemma, ett språk som bara hjälpligt täcker över en avgrund, som översättaren Magnus Lindman skriver i programbladet.
Hos Büchner lever människorna som solitärer. Mol allena kastar de sig en efter en nedför rampen i det vi kallar livet. Bara för att möta den fruktansvärda ensamheten. Alexander du Prels videoprojektioner rullar, allt blodrödare, över scenen, de ohyggliga bilderna staplas, skriken ut i världen överröstar varandra. Woyzeck skär metodiskt och undan för undan halsen på sina motspelare. Michael Thalheimer gör en fullödig och konsekvent genomförd uppsättning på Stora scenen. Men det är inget för den känslige.
Loading ...
