Under en naken glödlampa möts fyra gestalter för att rekapitulera ett händelseförlopp. Vid varsitt stelbent mikrofonstativ framför de en hjärtskärande ståupp hämtad ur verkligheten.
En lyckad storfamilj på sju har rest på semester. Efter en geologisk katastrof, en jordisk konvulsion av osannolika mått, är de plötsligt bara fyra. I gestalterna på scenen finns de alla kvar. Deras kroppar minns de älskades kroppar, deras röster lånar deras röster för att återuppleva det ödesdigra ögonblicket – liksom vägen dit och därifrån.
Dramaturgiskt liknar Ninna Tersmans berättelse en våg. Den rullar sakta in mot land, tycks inte särskilt hotfull till en början, men tornar upp sig till en fruktansvärd och ofrånkomlig tragedi.
Skådespelarna läcker inledningsvis bara droppvis sin förtvivlan genom polerade masker, men undan för undan väller sorgen ur dem. Lena Mossegård gestaltar den tidigare så samlade kvinnans totala vilsenhet, Malin Alm släpper fram det neurotiska, Mats Andersson står för avgrundsvrålen och Peter Eriksson, som pappa Jens, skakar och svettas med en förfärande tafatthet.
Regissören Olof Hanson har varit lika sparsmakad med effekter som med musik och rekvisita. En vissnad krukväxt, en språngmarsch runt scenen eller en pinat nynnad jazzstandard laddas på så sätt med desto större betydelse – död, flykt, försök att upprätthålla lyckan.
Hoppet, om det nu finns något, förvaltas av den adventsstjärna som familjen, med gemensamma krafter, binder om den nakna glödlampan i slutögonblicket.
Loading ...
