Genom en kortfilm återberättas den centrala konflikten i tragedin, Klytaimnestras mord på maken Agamemnon. Elektra revisited utspelar sig sedan under den natt då syskonen Orestes och Elektra förbereder sin blodiga hämnd: att ta livet av modern, dennes älskare och sig själva.
Att låta hämnden vara det centrala temat i föreställningen hade varit att göra det enkelt för sig, och det gör inte Teatr Weimar. I stället sätts fokus på utanförskapet och oförmågan att verbalisera sig. De båda syskonen uttrycker sig genom ett halvspråk där meningarna förblir oavslutade. Tydligast visar det sig hos brodern Orestes där våldet tar vid när orden tar slut.
Redan från början upphör känslan av att jag befinner mig på en teater. De båda skådespelarna blir sina roller på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt, och jag känner mig som om jag satt och tjuvtittade på någon annans verklighet. Det skapar en obehagskänsla, för en halv meter ifrån mig planeras ett mord. Och jag kan ingenting göra åt det. Elektra blir i Linda Ritzéns gestaltning till en ung kvinna som drivs av det hat som den frånvarande kärleken kan väcka.
Rafael Petterssons Orestes kastas mellan feghet och djärvhet, utan Elektras brinnande hat hade han aldrig nått fram till mordet.
I den andra delen strax efter det att Orestes mördat Klytaimnestras älskare möts mor och dotter. Scenen känns stundtals klichéaktig och når inte riktigt upp till samma nivå som den första delen. Klytaimnestras roll känns konstruerad, men jag fattar ändå sympati för både mor och dotter i deras oförmåga att nå fram till varandra.
Trots sina små skönhetsfläckar är Elektra Revisited det bästa jag sett i år. Jag önskar en större publik till denna angelägna föreställning. Just därför att den tar upp problematiken av en frånvarande vuxenvärld som kompenseras av materiella ting och skapar den ihålighet som uttrycks i dagens ungdomsaggressivitet.
Loading ...
