Tjechovs axiom: Om en person i första akten befinner sig på en klippa, kan man vara säker på att samma person faller ner för den i andra akten. Dramaturgiskt perfekt och lika tråkigt så länge det inte utförs av en så skarp penna som Tjechovs.
Mårten på väg till Berlin. En timme försenad. Dramaturgiskt perfekt när avgången skulle ha varit 07.10 på morgonen. Vad ska hända i andra akten – platt fall över södra Danmark eller en nitisk tulltjänsteman, överlevd från det tvåsamma Tyskland, iklädd brun dykardräkt, som ger sig hän åt mina insmugglade underkläder?
Med säkerhetsbältet på hinner jag i väntan på att planet ska fungera igen, läsa ett par noveller av Jorge Luis Borges, tankeväckande som en rak höger och lika perfekt som Tjechov, även om Borges bara skrev enaktare – fast i novellform.
I den korta ”Berättelsen om förrädaren och hjälten” använder han en utstuderad mordhistoria för att visa hur förutsägbart livet – kanske – är. Hos Tjechov har man inget val förutsatt att man trampat snett och ställt sig på klippan. Borges pekar istället på att den utvalde ges ett pärlband av ledtrådar och ändå går raka spåret upp på bergknallen. Borges exemplifierar med Shakespeares ”Julius Cesar” där inte bara huvudpersonen får goda råd av ödet och trots det springer rakt i famnen på sina partikamrater och mördare.
På omvägar av det mindre förutsägbara slaget och kanske just därför än mer förutsägbara, men skickligt regisserade, kommer Borges berättare till slutsatsen att mordet har iscensatts identiskt med Shakespeares ”Julius Cesar”. Kanske för att någon i framtiden skulle förstå att dödandet bara var teater och att mördaren utsett sig själv till samtidig regissör och uttolkare av dramat. Men vilken roll får då den mördade? Är han publik, eller?
Hur som helst kan man undra vilken glädje mördaren finner i detta, en slags katharsis (rening) som kommer in i fel akt, eller gått bort sig i korridorsvimlet på någon urgammal stadsteater med grottmålningar i personalbaren.
Riktigt snyggt blir Borges upplägg (protagonisten kan bara inte missa) när han låter sitt offer skjutas på teatern, förutsägbarheternas tempel! Ja faktiskt, vore det inte så att publiken i varje stund skulle kunna förutsäga dramats fortsättning skulle vi inte längre vara på teatern. Ett problem som på det obehagligaste av vis synliggjorts under det senaste årets svenska teaterdebatt.
Offret dör i sin loge, just så som Gustav III eller Lincoln, med ett Macbeth citat i den blodiga mungipan. Hans värld blev till teater, medan Shakespeares Cesar dog på gatan. Hans teater (politiken) hade blivit värld, och ensam står Tjechov på klippan med rynkad panna och försöker komma upp med ett inte allt för förutsägbart slut. Ganska förutsägbart.
*FOTOGRAFIET FÖRESTÄLLER: Jorge Luis Borges.
Loading ...
