Hur han har fått tag i mitt telefonnummer är en gåta. Jag har ingen lägenhet och står därför inte i telefonkatalogen. Men nu sitter han alltså här mitt emot mig och ler sitt amerikanskt breda leende.
Robert.
Jag tittar på honom. Jag Ser Honom. Jag hoppas min blick uttrycker: ”Ta med mig till New York så kan vi shoppa dyra underkläder till mig och tala om konst.” Men med största sannolikhet uttrycker den: ”Mina linser är uttorkade.” Blickar kan inte ljuga. Ögonen är själens spegel.
Vi har inte sagt något ännu. Tystnaden är Talande. Det känns som om jag är på en av hans kollationeringar, som ju alltid startar med en tystnad på ett par minuter. Minuter där alla anstränger sig för att inte hosta eller kurra med magen.
Robert dricker Campari. Jag dricker varm choklad med vispgrädde. Där sitter vi så. Två människor. Två själar. Två kroppar. Två regissörer. Nu händer något. Robert drar handen genom sitt hår! Jag studsar till.
Stillhet återigen. Och igen.
RIIIIING! (det är min mobiltelefon)
HJÄÄÄLP!!!
Det är Jennifer (som jag delar lägenhet med) som frågar hur man byter mellan longplay och shortplay på videon. Hon ska programmera in Oscarsgalan och tvivlar på att ett fyratimmars-band räcker. Jag försöker diskret mungips-mumla att jag inte kan prata just nu, men hon verkar inte höra.
Hon berättar att George Costanzas pappa har fått en egen serie och att den inte verkar vara bra alls. Sen går hon vidare och pratar om att Suzi på våningen över har spelat Dana Dragomir på högsta volym i över en timme nu och att panflöjt i och för sig inte är ett ointressant instrument, det är tvärtemot ganska underskattat, men att i för höga doser…
Jag lägger på. Det kommer jag antagligen få brinna i helvetet för, men jag hade inget val. Robert började flacka lätt med blicken och jag blev nojjig. Förlåt Jennifer.
Robert är en vacker man. Hans finmejslade drag, de känsliga ögonen, amorbågarna som tecknade av en skicklig kalligrafi-målare. Den Cary Grant-ska frisyren. Hela han är som en pinfärsk sushitallrik som man bara vill sluka med en gång.
Han tar ett djupt andetag, som för att säga nåt. Luften vibrerar. Men nej.
Jag intalar mig själv att jag är fascinerad och försöker desperat tränga undan min önskedröm om att just nu sitta i soffan och äta godis med Jennifer. Jag sitter ju för fan här med ROBERT WILSON. Sluta klaga.
Hans blick är penetrerande. Han stoppar handen i innerfickan på sin kavaj och tar långsamt upp en blyertspenna och nåt silvrigt odefinierbart föremål. Han stoppar pennan i föremålet och det surrar till. Han tar ut pennan. Aha, det är en batteridriven pennvässare! Gud vad smart.
Han börjar skissa nåt på en servett. Svettpärlor bryter ut på hans överläpp. Det är fantastiskt att se en så stor konstnär i arbete. Jag hoppas hans genialitet ska smitta av sig på mig, jag sitter ju faktiskt ganska nära.
Han viker i hop servetten och lägger den i min hand. Han reser sig upp. Han tar än en gång ett djupt andetag, men den här gången säger han faktiskt nåt:
”I want to enter you.”
Så vänder han på klacken i stil med en toreador och går med bestämda steg ut genom dörren. Jag ser honom hoppa in i en taxi. Robert är borta.
Jag vecklar ut servetten. Han har ritat en cirkel. En helt perfekt cirkel. Jag är konfunderad, men när jag ser att den är signerad blir jag genast klar i huvudet. Den här måste jag kunna sälja på nån auktion eller nåt. Jippi!
Jag sveper den varma chokladen och tänder en cigarett. Funderar över det han sade innan han gick. ”I want to enter you.” Hmmm… jag undrar vad han egentligen menade med det?
Nu i efterhand önskar jag att jag hade kunnat knäcka hans kod. Om jag bara hade förstått vilka fatala konsekvenser hans replik skulle få, skulle jag tagit första bästa flyg till Stockholm, och aldrig mer satt min fot på dansk mark igen.
Loading ...
