Alexandra Coelho-Ahndoril har läst Ingrid Espings Att förändra verkligheten, en bok som handlar om Stefan Jarls dokumentärfilmer, men har ett och annat gemensamt med teatern.
Få svenskar har kunnat undgå mötet med Kenta och Stoffe som dokumentärfilmaren Stefan Jarl följde genom tre decennier. Skildringen av de två verbala, musikintresserade ungdomarna som gradvis förvandlades till slitna drogmissbrukare vid sidan av ett samhälle som byggde upp Den stora välfärden slog ned som en bomb i sin samtid.
Ingrid Espings bok Kampen om verkligheten handlar om Stefan Jarls trilogi (Dom kallar oss mods, Ett anständigt liv och Det sociala arvet), men är samtidigt en mycket noggrann genomgång av den svenska dokumentärfilmens villkor, från pionjärerna och framåt.
Auktoritärt samhälle
Sällan har man läst en analys med så många infallsvinklar och intressanta perspektiv. Det är en bok som går att pröva mot de flesta konstnärliga områden, inte minst teatern, eftersom allt konstnärligt utövande i grund och botten handlar om vems verklighetsbild som ska få synas, och hur pass stor integritet den person har, som vill visa verkligheten.
Genom läsningen av Kampen om verkligheten framträder bilden av ett samhälle som trots demokrati, öppenhet och välfärd hela tiden försökt styra den verklighetsbild som exempelvis dokumentärfilmen har visat fram.
Det dokumentära utövar otvivelaktigt en stark lockelse på människor och fungerar dessutom säljande för kommersiella scener såsom Robinson och dokusåpor. Användandet av ett autentiskt, dokumentärt material har även varit tydlig på teatern under de senaste åren, med pjäser som Kode, Rannsakningen, Sjutre.
Jag gissar att en bok liknande Espings kommer att skrivas om Lars Norén och debatten kring Sjutre – en bok som undersöker samhällströmningarna, de politiska positionerna och reaktionerna kring föreställningen.
Jämför med Peter Weiss
Ett av bokens intressantaste kapitel jämför Stefan Jarl med Peter Weiss. Få vet att dramatikern och författaren Weiss gjorde ett antal tidiga dokumentärfilmer i Sverige. Han började med filmiska avantgardistiska experiment, men närmade sig därefter allt mer det realistiska, kritiskt granskande uttrycket.
På femtiotalet utsattes Weiss dokumentärfilmer för hård censur – exempelvis klipptes bilder på en gammal arbetarkvinnas slitna händer bort – medan Stefan Jarls skildringar av ungdomars narkotikavanor i slutet av sextiotalet vann kampen mot Statens censurbyrå. Weiss tog censuren mycket hårt, kom att ge upp dokumentärfilmen och söka sig till andra konstnärliga uttrycksformer.
Det blir tydligt att dokumentären hela tiden har fått kämpa mot marginalisering och att de rådande politiska krafterna alltid har hotat dess integritet. Endast under slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var klimatet mer gynnsamt – framförallt beroende på sammanslutningar såsom FilmCentrum och Folkets Bio. Då fungerade åtminstone distributionen och dokumentärfilmen hade plötsligt ett stort genomslag i Sverige.
Kompromisslös filmare
Stefan Jarl framstår i Espings bok som en kompromisslös filmare, vars främsta strävan har legat i att försöka förändra samhället genom att skildra de utsattas svåra villkor. Han har hela tiden sett sitt filmiska ekonomiska oberoende som ett villkor för att inte korrumperas i sitt uttryck. ”Det är oerhört viktigt att vara fri om man vill kritisera”, säger han själv. Kampen om verkligheten sammanfaller helt enkelt med kampen om det konstnärliga uttrycket och i förlängningen hela trovärdigheten.
Kanske är det i jämförelsen med med sina föregångare Arne Sucksdorff och Peter Weiss som Jarls egen teknik och tematik utkristalliserar sig allra tydligast. Användandet av ingredienser nära spelfilmens, som att regissera, dramatisera och berätta poetiskt, påminner om Sucksdorff. Medan att filma på plats, avstå från berättarröst och att använda sig av montagetekniker ligger närmare Peter Weiss.
Att göra filmen till politiskt vapen
Man skulle kunna säga att Stefan Jarl lärde sig genren och hantverket från fadersgestalten Sucksdorff, men den kanske viktigaste influensen – att ha ett syfte som i grund och botten består i att förändra verkligheten; att göra dokumentärfilmen till ett subversivt politiskt vapen – ser Esping som ett direkt arv från Peter Weiss. Hans utveckling skulle gå från dokumentärfilm till andra konstnärliga områden, medan Stefan Jarls utveckling inom dokumentärfilmen införlivar alltmer fiktiva inslag.
Kampen om verkligheten är en mycket massiv och ibland stökig bok med en sympatisk grundton av verkligt engagemang. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att få en inblick i mekanismerna kring den svenska dokumentärfilmen än att läsa Ingrid Espings bok.
Loading ...
