Ann Jäderlund är en särpräglad poet. Hennes stil vållade för ett antal år sedan stor debatt på tidningarnas kultursidor och hon har sedan dess fått stå som representant för ett ”kvinnligt” lyriskt språk.
Kalender röd är hennes sjunde diktsamling och den första på sex år. Hon har även haft en pjäs uppsatt på Dramaten, den säregna men odramatiska Salome i regi av Åsa Kalmér. Den spelades under den tiden Dramaten fortfarande ägnade sig åt djärva teaterförsök och handlade om en kvinna som dödade sina overkliga, stiliserade friare en efter en.
Dikterna i Kalender röd leker – som alla Jäderlunds dikter – med verkligheter och skenbarheter. I början av boken har språket endast ett fåtal ord, ett fåtal färger och en strikt rytm som Jäderlund då och då spränger sönder. Effekten blir ett deklamatoriskt, rituellt tonfall som efterhand får något antikt dramatiskt över sig, som i dikten Under nerven:
Smärtan lång vital kolonn
Under nerven når du kylan
All din ro människoljuden
Glanslöst stora skärm förlängning
Lögn upprepning glömska trohet
Det handlar om partiellt seende: blicken förflyttar sig i detaljer, aldrig i helhet. Det är som om poesin i Kalender röd har dragit ihop sig och blivit ännu mer hermetisk än tidigare. Men så lägger Jäderlund sakta till mer och mer tills hon har beskrivit en kropp, inifrån och ut. Denna kropp närmar hon sig långsamt ur ett främlingsskap via språket, där även orden för kroppen står som egna individer. Dikterna rör sig kring några få, centrala ting och så sker den för Jäderlund så karakteristiska förskjutningen: Mitt i det beskrivna, mitt i det upplevda eller ihågkomna hörs plötsligt ett direkt tilltal. Ett försök till kontakt med någon utanför den hermetiska situationen som dikten utgör:
Kyss min mun och låt den runda
Mjuka röda cirkelformen
Glida in i ögat rör mig.
Loading ...
