”Men man kan överleva”, säger min femåring med betoning på varje stavelse i det magiska sista ordet han fyllt med ny betydelse, ett ord som upphäver det definitiva i döden. Överleva. Det är också det som behandlas i den dikt av persiske 1200-talspoeten Rumi som Akram Khan har utgått från i sin koreografi.
Döden är inte definitiv: bara ett sätt att övergå i ett annat tillstånd. Fonden i tyg fungerar så: som en hinna mellan två tillstånd, mellan den här tillvaron och andra. En dansare rör sig mot fonden bakifrån, skapar vågrörelser över hela ytan. Försöker bryta igenom, som en geting som studsar mot ett fönster men inte hittar ut.
Akram Khan är född i Storbritannien av bangladeshiska föräldrar. Han har sin bakgrund i den indiska kathaktraditionen, en dansstil han burit med sig in i och förenat med modern dans. Kompaniets dansare får också undervisning av kathaklärare. Det går att urskilja influenserna, sirliga handrörelser, ljudet av bjällror. Inget som ligger utanpå, bara som en sömlös del av koreografin. Men det jag urskiljer väcker känslan av ett språk jag inte förstår. En gåtfullhet som också genomsyrar verket i sin helhet. Det är inget enkelt pussel, sinnet utmanas.
Åtta dansare finns på scenen. En av dem skiljer ut sig: iklädd mindre vita tygsjok ter han sig mer jordisk än de övriga sju som ömsom ger mig associationer till saltstoder, ömsom till overkligt vackra virvlande höstlöv som sakta sugs ut från scenrummet. Formeln sju plus en understryks också av de sju plattorna (som blir till dominobrickor och smartphones) vid scenkanten som relaterar – om än inte alls entydigt – till dansarna. Det finns en stor skönhet i verket, men den är ofta varken lugn eller okomplicerad, snarare oroande och obehaglig. Intensiteten är hög.
Slutscenen berör mig starkast. Sju av dansarna på andra sidan den nu solgula fonden. Den åttonde möter dem som skuggvarelser på andra sidan – fridsamt och våldsamt – för att slutligen slå hål på hinnan och själv bli hinsides.
Loading ...
