Shakespeares Hamlet har stötts och blötts i oändligt många uppsättningar och det finns dem som ifrågasätter att pjäsen fortfarande spelas. Här i Nummer kan man exempelvis läsa hur Mårten Spångberg går hårt åt gamle Williams pjäs.
Men när man däremot lägger Hamlet som grund för ett levande rollspel, framstår den som immun mot all tänkbar kritik. Så skapas plötsligt något alldeles nytt utifrån en nästan fyrahundra år gammal text.
Låtsaslek för vuxna
Klockan är omkring halv sex på kvällen fredagen den 26 maj, när jag lite nervöst kliver in i Riksteaterns foajé i Hallunda, utanför Stockholm. Här har ett åttiotal personer samlats för att spela det levande rollspelet Hamlet inifrån – det oupptäckta landet.
Jag är hitskickad som försökskanin för att ta reda på vad i all värden detta kan tänkas vara för något och det enda sättet att utföra uppdraget på är att själv vara med och spela. Den interaktiva teaterform som ett levande rollspel utgör utplånar nämligen gränsen mellan scen och salong – alla inblandade är skådespelare och publik samtidigt i en enda stor låtsaslek.
I foajén möts jag av en samling vuxna människor som ohämmat gått lösa på mängder av teatersmink och dykt djupt in i Riksteaterns kostymförråd, för att på bästa sätt designa sina karaktärer. Omedelbart rycks jag med av den inspirerande atmosfären och försöker med alla medel att ikläda mig en androgyn variant av karaktären Simpcocks – den roll jag blivit tilldelad av arrangörerna – som är den cyniske kulturreporterns.
Något tveksam om jag egentligen är nöjd med mitt verk, går jag ut för en rökpaus utanför entrén.
Jag närmar mig en liten grupp utklädda som står och samtalar, men blir ohyfsat avvisad av dem. De visar sig vara några rollspelare som ska spela medlemmar ur ätten Voltemand och som vill konspirera ostört inför kvällens äventyr.
Nyskrivna roller
Strax efter sju hålls ett inledande rådslag där arrangörerna går igenom regler och säkerhetsföreskrifter och där deltagarna presenteras för varann i sina roller. Huvudkaraktärerna känns igen från Shakespeare – prins Hamlet, kung Claudius, drottning Gertrud, Ofelia, Polonius, Laertes och alla de andra är där, men dessutom har arrangörerna skrivit till ett passande antal roller för att så många som möjligt, så väl nybörjare som rutinerade rollspelare, ska kunna få deltaga i intrigmakeriet. Simpcocks, som jag ska spela, är just en sådan nyskriven roll.
Efter en kort koncentrationsövning är det dags att träda in i spelrummet, som med hjälp av plastskynken utformats till att föreställa en sal med diverse sidorum i slottet Helsingör. Här ska det parti som i Shakespeares text kretsar kring skådespelet Råttfällan utvecklas, ni vet när prins Hamlet bjuder in en skådespelartrupp för att framföra en pjäs som har ytterst stora likheter med kungens och drottningens skurkaktiga förehavanden. Ljuset släcks ner och när det tänds igen börjar spelet.
Till en början är spelet lite trevande, åtminstone för en nybörjare som mig. Man har ju bara fått några kortfattade instruktioner om sin rollgestalt, några grova karaktärsdrag att improvisera kring. Jag finner dock snabbt matboden och förser mig med ”vin” (hallonsaft), eftersom jag utläst av mina instruktioner att det är ett av Simpcocks främre intressen. Där möter jag förstås den försupne poeten Marullus, som är förtvivlad över att jag inte längre skriver om honom i tidningen. Jag förklarar att jag bara skriver sådant som säljer för att klara mitt levebröd – och dryck. Han verkar förstå mig väl, vi skålar och blir vänner.
Spelet kommer snabbt igång och innan jag vet ordet av är jag helt uppslukad av den dramatiska stämningen, som ackompanjeras av ordentligt hög musik. Allteftersom spelet fortskrider tunnas luften ut i plastslottet, det blir allt varmare och drycken tar slut, vilket arrangörerna efter föreställningen beskriver som misslyckat. Jag upplever dock detta som en förstärkning av den laddade atmosfären. Känslan av instängdhet och isolering blir påtagligt äkta.
Inga färdiga repliker
Ungefär halvvägs in i föreställningen är det dags för pjäsen i pjäsen – Råttfällan. Eftersom Hamlet inifrån är ett levande rollspel, där ingen har nedskrivna repliker – där inte ens någon vara-monolog hörs från Hamlets läppar – är jag barnsligt nyfiken på hur denna scen ska lösas. När så hovet låter meddela gästerna på slottet att det vankas underhållning, är jag snabbt framme och det jag finner är en vit filmduk där skådespelet projiceras. Så lyckades man på ett proffsigt sätt kringgå en av denna teaterforms viktigaste grundstenar – improvisationen.
Denna för Shakespeares Hamlet lite väl moderna tekniska utrustning framstår som mindre anakronistisk genom att handlingen i denna uppsättning förlagts till ett Danmark i 1900-talets mellankrigstid.
Sublima spelregler
När jag gång efter annan försöker få träffa kung Claudius och det visar sig att han inte tar emot mig, trots att jag i mina rollanvisningar läst att jag ska ha tillträde till kungens person, eftersom Simpcocks är anställd för att skriva kungens biografi, börjar jag få kläm på denna teaterform.
På journalistmanér är jag förstås besvärligt envis och slutligen tar Claudius emot mig, efter lite utpressning kan erkännas, men han tycks inte vilja kännas vid varken biografi eller författare. Är det kanske inte kungen som anlitat Simpcocks som biografiskrivare? Hamlet och hans anhängare verkar dessutom vara påfallande angelägna om att bli citerade i min kungakrönika och orden de beskriver kungen med är inte direkt hämtade ur den fina ordlistan.
Som Simpcocks spelar jag också förälskad i den avdankade skådespelerskan Perdita, som jag alltid gett utmärkta recensioner, men så fort jag närmar mig henne spyr hon galla över min person. Jag försöker med allt smicker i världen att omvända henne, men har ingen framgång och när jag kastar mig kring halsen om hennes plymförsedda gestalt för att stjäla en kyss ruskar hon bara på sig som en blöt hund.
Loading ...
