I Hamlätt kommer en regissör (Bertram Heribertson) för att repetera Hamlet med en förståndshandikappad ensemble. Det blir förstås en hel del missförstånd. Cristina
Gottfridssons text är inte det roligaste med föreställningen. Humorn är på nivån att ”ressigören” heter Ingmar och talar om ”Dämoner”.
Roligare är det att man gör en drift med borgerlig kulturpolitik: fixaren Hackan (lysande spelad av fasta Moomsmedlemmen Niclas Lendemar) ordnar produktplacering och döper om Kronborg till Tuborg. Men allra roligast är som vanligt Moomsmedlemmarna själva, deras respektlöshet och fantasi.
Det är i gränslösheten och i det oväntade som Mooms har sin ojämförliga styrka. I Hamlätt verkar det som om man både försökt göra kommersiell underhållningsteater (inlånet av Heribertson) och kommentera densamma, samtidigt som man kommenterar sig själv.
Det blir några lager för mycket, och när Gottfridssons textmassa tuggar på tomgång är det inte så kul. Men ibland skrattar publiken så högt åt Moomsmedlemmarnas finurligheter att man inte hör replikerna. Och det är lika så gott det.
Loading ...
