Det är ett tydligt teatergrepp som tas på Birros manus. Regissören Stig Larsson har inte bara plockat en hel drös högdjur från svenska och finska teaterscener och placerat i rollerna, utan han har även spetsat till såväl sin tolkning som Strindbergs mustascher enligt bästa teatermodell.
Och det känns som att det är helt rätt väg att gå när man närmar sig denna teaterikon som redan mytifierat sig själv så pass mycket i sina egna skrifter och vars biografi så ofta blandar sig i uppsättningar av hans pjäser.
Peter Birros manus är ett drama, inte en dokumentär. Fiktionen understryks genom att de Stockholmsvyer som idag inte andas tillräckligt mycket 1870-tal skarvas med målade kulisser och Strindbergs vänner Ygberg, Sellén och Montanus med flera har lånats ur romanen Röda rummet.
Även Jonas Karlssons tolkning av August Strindberg känns teater. På ett icke-storfilmsaktigt och befriande vis lyckas han under Stig Larssons ledning med konststycket att avdemonisera den berömde nationalskalden. Det vi får se är faktiskt en ganska rörande skildring av Strindberg, så att man (freudianskt eller ej) mycket väl kan förstå hur såväl kvinnohat som vansinne kan ha trängt sig på senare i livet. Här får vi dock bara följa August ungefär fram till bröllopet med första hustrun Siri von Essen (spelad av Linda Zilliacus). Vi får hänga med på bordell, blöta herrkvällar på Berns Röda rummet, studiebesök i misär och societet, gräl med fadern, ett skutt ner i en grav och promenader på romantiska stigar.
Den galghumoristiska öppningsscenen där August har en snara om halsen och skuldindrivarna vill ha kistan han står på är en inbjudande blinkblinkning som kan ses som en distansering till mannen-myten-legenden som skildras. För innan han hänger sig vill han överlämna det viktiga pjäsmanus som han har i rockfickan.
Det är en på samma gång skör konstnärssjäl och kaxig uppkomling som ryms i Jonas Karlssons rätt så späda kropp. En Strindberg som blygt blottar komplex över snoppstorleken i en scen för att i en annan skälla ut chefredaktören för Dagens Nyheter eftersom denne (spelad av Peter Haber) inte vågar trycka sanningen.
Men även om parodin, i mina ögon, lurar kring hörnet är det förstås inte helt oundvikligt att den stora, manliga konstnärsmyten gödslas när det handlar om August Strindberg.
På många vis är detta en riktigt trevlig julunderhållning som i sina 2×90 minuter passar fint till den obligatoriska chokladasken i tv-soffan och säkerligen kan bjuda in till uppfriskande tolkningsdiskussioner med den julmatsmätta släkten.
Mer Strindberg i jul:
SVT1 sänder även dokumentärerna Strindberg – ett djefla lif (söndag 30 december kl 21.00) och Strindberg – död eller levande (onsdag 2 januari kl 21.00).
Strindbergsmuseet visar kostym från inspelningen i utställningen August – det visuella uttrycket till och med febriari 2008.
Loading ...
