Christina Ouzounidis är en filosof i teaterrummet. Hon filosoferar med den dramatiska texten som redskap; prövar, värderar och omvärderar.
I nya ”pjäsen” Naturen, vanorna, tiden, moralen har naturen flyttat in på Teatr Weimar. Men det är en tuktad trädgårdsnatur, med fågelbad, solur, gräsmatta och uppstoppad påfågel.
Skådespelarna kommer upp ur golvet iförda hudfärgade trikåer med fikonlöv för könet. Sedan iklär de sig kostymer, en snabb civilisationsprocess, som ger associationer till idyll från förra sekelskiftet. Carl Larsson kanske, eller komisk stumfilm.
Naturen, det är väl tanken, är en kulturell konstruktion som andra. Eller en optisk illusion, som då och då tar spjärn mot det mänskliga, med komiskt resultat.
Stycket uppfattar jag som det mest personliga Christina Ouzounidis har presenterat. Det är också det bästa, mest nydanande och komplexa hon hittills har skrivit. Man kan avlyssna texten – så mycket ”skådespel” är det inte – som en vädjan om frihet från all etikettering och kategorisering.
Den är så rik och så mångsidig i sitt enträgna, ojämförligt originella och kritiska prövande av frihetliga hållningar till de konventionsstyrande begreppen natur, vana, moral och tid att det känns omöjligt att försöka sammanfatta den på detta begränsade utrymme. Våld, mot sig själv och andra, är ytterligare en aspekt som inte ryms i titeln. En fullt rättvisande recension skulle behöva vara lika lång som manuskriptet.
Kanske skulle Christina Ouzounidis försöka göra en teaterpjäs någon gång, en scenisk gestaltning av de spörsmål hon så enträget undersöker i sitt språkfilosofiskt orienterade författarskap. Men som just författare och tänkare är hon enastående, en Göran Sonnevis jämlike.
Hennes text är en filosofisk undersökning av radikalitetens och kärlekens villkor och möjligheter. Den leder tankarna vidare och vidare, hos åhöraren, utan slutpunkt.
Loading ...
