Avelsland på Kulturhuset

Med en krypskytts säkerhet ringar Östberg med ord och rörelse in rasismens kärna – utpekandet och avståndstagandet riktat mot ”det andra”. I denna föreställning gestaltas ”Det andra” av Ingrid Vanderhoeven. Under den flickaktigt mjuka underordnade ytan sjuder hennes karaktär av en subversivitet och bedriver något som kan beskrivas som ett slags gerillakamp. En kamp som av och till får majoriteten – Ludde Hagberg och Alejandro Leiva Wenger – helt ur balans.
   Östberg låter de tre skifta mellan att sitta vid ett bord och möta publiken öga mot öga medan Hagberg och Wenger läser högt ur rasbiologiska skrifter med Vanderhoeven som en inte helt samarbetsvillig åhörare. I intervallen mellan uppläsningarna förändras relationen mellan de tre, i jämlikhet genomför de en reducerad koreografi till musikaliska nutidsörhängen som ”Sol, vind och vatten” av Ted Gärdestad. Tillsammans bildar de fristående delarna en vision som mjukbrutalt tvingar publiken att inse att rasism är något som hände förut eller någon annanstans. Innehållet i ord- och rörelsefragmenten stimulerar också tänkandet kring hur rasismen smyger sig in – om vi inte är på vår vakt.
   När jag går ut från Kulturhuset tänker jag att om inte Jens Östberg fanns skulle man vara tvungen att uppfinna honom.