Susan G är gift och har ett barn. Hon har också en trädgård. Hur stor den är beror på vem man frågar. Om man frågar Susan, som vaknar i det milda ljuset bland rosorna efter att ha knockats av trädgårdskrattan, är den enorm. Och godset där hon bor med sin sanslöst älskande make Andy (Robin Keller), deras perfekta och lojala dotter Lucy (Helena Thornqvist) samt Susans champagnepimplande, jovialiske bror Tony (Crister Olsson) är alldeles utomordentligt perfekt. Andy lagar lax till lunch som en mästerkock och hon har all tid att ägna åt sitt jobb: författande av historiska romaner. Eller är det hjärtkirurg hon är?
I den verkliga världen (hur verklig den nu är) smakar allt illa, marsalavinet är för sött, kaffet odrickbart. Trädgården är helt befriad från rosor, Andysar, Lucysar och brorsor med champagne, ljuset är grådaskigt som en vanlig september i ett vanligt liv. Där finns hennes make kyrkoherden Gerald (Göran Gillinger), som i åratal jobbat med den lilla skriften om församlingens historia sedan 1386, och hans syster Muriel (Lolo Elwin) som med varierande framgång försöker få kontakt med sin avlidne make.
Susan och Gerald har slutat ligga med varandra, slutat ta på varandra överhuvudtaget och deras son Rick (Peter Viitanen/David Rangborg) har sedan länge lämnat dem för en sekt med oklart syfte men en uttalad regel att man inte får tala med sina föräldrar. Det är också Susans fel enligt Susan själv. Susans och Geralds äktenskap är helt enkelt inte det minsta lyckligt längre.
Den som hittar Susan där i trädgården är läkaren Bill (Mathias Olsson), en olycksfågel som ständigt är omtänksam och tafatt, han har haft ögonen på Susan i många år och till slut vävs också han in i hennes hjärnas vindlingar. Olsson är genomgående lysande som Bill, ursäktande, välvillig och misslyckad och man vet inte riktigt om man ska skratta eller krama om honom och försäkra att allt nog kommer att bli bra.
Det skulle vara enkelt att säga att I huvudet på Susan G handlar om en kvinna som tampas med sin 40-årskris på ett mindre konstruktivt vis. Det skulle också vara enkelt att säga att det är en psykologisk pjäs om eskapism. Men på Uppsala stadsteater tar Marie Parker Shaw i stället tag i Susans huvud och skakar fram en mer feministisk tolkning av en av Alan Ayckbourns allvarligare pjäser. Till sin hjälp har hon Mikaela Ramel som gör Susan skarp, ensam, ångerfull och beslutsam i en egentligen omöjlig kombination. En hjältinna som fortsätter att kämpa trots att hon så småningom kommer underfund med att det nuvarande livet är förlorat – det hon kämpar för är sig själv.
I drömlivet har Susan jobb, hon har inte förlorat sitt barn till sekten som inte får tala med sina föräldrar, hon är påpassad, uppmärksammad, ompysslad – men också förklarad inkompetent. Den älskande maken Andy må vara varje flickas dröm – men han är också djävulen och han låter henne inte ordna en enda sak på egen hand. I drömvärlden är hon ett barn utan ansvar, hon kläs på i slutscenen, klarar ingenting själv och allt blir fel hur man än gör. Och hon lämnas i ljuset av kallt blinkande ambulanssirener i en värld där ingen annan längre finns.
Loading ...
