Äntligen har det hänt. En teater erbjuder barnvakt åt teaterbesökande föräldrar (se notis i Nummer). Ett snillrikt sätt att få teaterns minst frekventa publikgrupp, d v s yngre medelålder med barn, att gå på teatern.
Nästa steg blir förhoppningsvis det som filmbranschen redan har tagit, att starta babyteater. Alltså, att släppa in de små liven hela vägen till salongen. Skulle förmodligen inte uppskattas av Ingmar Bergman som i sina program alltid har skrivit ”hosta lagom”. Men annars kan det förstås bli som när jag jobbade som garderobiär på just Dramaten i mitten av 80-talet; ett par från USA bad mig att ta emot deras baby i garderoben medan de gick in och såg Hamlet.
Vår nutida publik kan dock vara lite för väluppfostrad. Man klappar när man ska, skrattar när man ska (annars kan man uppfattas som obildad busspublik) och klappar in två gånger om föreställning är ganska bra och tre om den är super. Varken mer eller mindre. Vore nästan upplyftande med ett gallskrik precis efter repliken ”Gå i kloster, Ofelia”.
Babyteater är förstås bara en utopi. Till skillnad från en film är det ju levande skådespelare på scenen som kan störas av en hungrig eller ledsen liten varelse. Däremot kan jag själv, som småbarnsmamma och redaktör för en teatertidning sakna en större spännvidd på speltider när det gäller föreställningar. Frånsett barn- och ungdomsföreställningar spelas ju som bekant de flesta kl 19.00 vardagskvällar och i enstaka fall kl 16.00 söndagar (ursäkta alla sopteatrar som spelar kl 12.00, men jag vill ha MER!)
Klockan 19.00 vardagar en mörk vinterkväll är i praktiken ofta förknippat med en formidabel katastrof för småbarnsmamman. Efter att ha jobbat till kl 17.00 ska hon rusa hem med, i det här fallet pendeltåget, slänga sig över matgrytorna, trycka ner ungarna i ett bad, vänta in barnvakten, instruera henne, köra tillbaka till pendeltågstationen för att sedan hinna in till stan igen med 18.00-tåget. Att ge sig iväg en söndag är inte heller så lätt. Då behöver man städa upp efter veckans turbulens.
Givetvis är det skillnad för dem som bor i stan och ännu mer skillnad för dem med barn som verkligen bor ute på landet. Sistnämnda är givetvis i princip uteslutna ur publikbilden. Men visst vore det optimalt om vissa teatrar, åtminstone de större som har råd med flexibilitet, spelade föreställningar, låt oss säga kl 15.00 någon vardag eller lördag i veckan. Så glada, inte bara det barnlediga mammorna skulle bli (förutsatt att teatern ordnande barnvakt), utan också mörkrädda, arbetslösa och pensionärer som kanske inte bara vill gå på biomatinéer – samt givetvis de yrkesarbetande teatermänniskorna som härigenom fick större chans att gå på varandras föreställningar när de inte själva spelade utan att spoliera söndagssteken.
En fåfäng dröm, men om målet för teatrarna är att få mer publik, så är väl detta marknadsföringsknep att vara mer flexibel i speltider, så gott som ett annat.
Smet för övrigt in på en intressant föreläsning av, Karin Helander, bl a docent i Teatervetenskap och barnteaterkritiker på SvD.
Ämnet kretsade kring barnteaterns historia i Sverige. Vi bjöds på intressanta tillbakablickar som verkligen belyste hur barnteatern alltid har producerats på de vuxnas villkor (för att inte tala om hur den recenseras av vuxna), först i ett uppfostrande och moraliserande syfte och senare, på 70-talet som ett politiskt verktyg.
I slutet frågar Helander oss åhörare vad vi tror är signifikant för vår tids barnteater.
Personligen tror jag tyvärr inte att just barnteater är den kultur som har någon större plats i barns medvetande. Datorspel, barnprogram på tv samt video når ut och påverkar därmed utan tvekan mer. Här fungerar barnteatern som en motpol, något som inte är allt detta och som inte efterapar media, utan som får barnen att stanna upp och lyssna på sig själva och omvärlden och inte bara låta sig dras med i bruset… (forts.)
(För att läsa hela krönikan måste du klicka på ”alla krönikan” om du läser detta på huvudsidan Personligt.)
Men vad får vår tids barn egentligen se? Karin Helander tycker sig ana en nostalgitrend där Tussilagoängen togs upp som ett belysande exempel, manusförfattare och regissörer som gärna blickar bakåt mot sin egen eller föräldrarnas tidsepok och använder sig av den för att säga något om vår egen samtid.
Jag tror att vi är den stora skuldgenerationen som dränker våra barn i materia i brist på närvaro. Den första generationen där båda föräldrarna på allvar jobbar heltid och sätter en heder i att inte få hjälp utifrån, utan definierar detta tillstånd som ”helt normalt”.
Vi lämnar våra barn på dagis när det är ett år för att sedan hämta ut dem på akuten när de är sexton, väl medvetna om att den vanligaste dödsorsaken bland unga är självmord. Och ändå frågar vi oss: vad har vi gjort?
Denna verklighet ser man mindre av genom teaterns konstnärliga öga.
Förra året publicerade vi en artikel om skolteater (länk) där vi tangerade ämnet ”vad spelas för unga?”. Min egen erfarenhet av barn på förskola är att de sällan får se de riktigt bra barnteaterföreställningarna, vilket förstås kan bero på vad just mina barns lärare väljer utifrån det utbud de får. Själv fick jag inte se en enda föreställning under min uppväxt frånsett den jag själv skrev och satte upp för en oförstående publik vid 10 års ålder. En slags humorshow inom citationstecken om den tidens radiopersonlighet, Hasse Tellemar, (som bara lätt förvrängd fick heta Tele Hassemar) vars kontor hade changerat till en bordell-aktig miljö där han fick ta emot det ena mer tvivelaktiga samtalet efter det andra från desperata hemmafruar som bara ville ha kontakt. Ingen skrattade mer än läraren.
Jag bodde å andra sidan i rena urskogen. Det är säkert annorlunda för barn som har växt upp i en storstadsmiljö eller på mindre kulturellt gudsförgätna orter där Riksteatern råkar passera.
Men från teater för barn till det jag började med – teater för vuxna med småbarn: håll med om att det där med barnvaktsteater var en strålande idé. Gruppen heter TonTeatern och ligger i Malmö. Lägg det på minnet.
Loading ...
