Hemskt skön inställning som förmedlas till publiken, men uppenbarligen har de trendkänsliga småbarnsföräldrarna (s k lattemammor och lattepappor) i Stockholm ändå känt att denna världens första bebisteater, Unga Klaras Babydrama, är något man måste ta med sina minstingar på. För redan innan premiär är alla vårens föreställningar utsålda, trots att utbudet av såväl måsten som borden bara ökar för 00-talets nykomlingar och deras nyblivna föräldrar. Att baby boomen är ett faktum syns lätt på stans alla barnvagnar och efter babysim, babyrim, babysång, babysalsa, babymassage och barnvagnsbio är babyteater bara en helt naturlig följd. För vem vill drabbas av baby blues?
Redan i foajén får man en känsla av exklusivitet när skådespelarna kryper ner i bebishöjd för att välkomna oss. Föräldrarna får några enkla instruktioner och informeras om att det finns en soffa längst bak i salongen – ifall nån börjar tjata efter mammas tuttar mitt under föreställningen. Vi får veta att det är helt okej att spara biljetten och återkomma en annan dag om man exempelvis skulle bli alltför trött, nerspydd eller nerbajsad för att kunna se klart. För en småbarnsförälder är detta förstås ett upplägg på silverfat och efter en uppvärmande tittutlek i foajén sätter showen igång.
Dreglande nöjd publik
Och här har inget lämnats åt slumpen. Det sägs att små barn uppfattar färgerna rött och svart bäst, så givetvis går dessa igen i kostym och scenografi. Säkra kort som blanka skor, såpbubblor och prasslande tidningar utnyttjas till den dreglande publikens belåtenhet. Att manusförfattaren Ann-Sofie Bárány är psykoanalytiker märks inte minst när scenen förvandlas till en jättelik, rödvarm livmoder. Här gungar skådespelarna omkring likt embryon i stora velourgungor, och med tanke på hur fängslad min 7-månaders son Dante är under hela föreställningen gissar jag att Suzanne Osten och co har lyckats pricka in en del rad igenkänningsfaktorer. Men helt säker kan jag förstås inte vara.
Jag märker i alla fall att Dante hänger med förtjust i rytmförändringarna och den återkommande ramsan, han följer dragspelet och dess mjukt utdragna ton och inte en enda gång blir han skrämd eller upprörd, trots att några andra bebisar i salongen tappar sugen. Å andra sidan säger han inte ett knyst innan finalens bullrande ”äta fint”-scen runt ett bord gjort av en jättetrumma. Då tjatar sig en hungrig liten Dante fram för att smaka på scenkanten. Sen får han provtrumma!
Som mamma blir man förstås hemskt nöjd när man tagit med sin bebis på ett lyckat evenemang, trots vetskapen om att samma succé kan uppnås bara jag drar ut nedersta kökslådan åt honom, den med barnvänliga köksredskap. Men omväxling förnöjer och jag bestämmer mig för att jag alldeles säkert har gett min son en utmärkt introduktion i teaterns värld.
Loading ...
