Nummers artiklar om mångfald på svenska scener får teatercheferna att höra av sig. Först ringde Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och påpekade att de goda mångfaldssiffrorna för Göteborgs stadsteater kanske inte visade hela bilden – återfanns inte de flesta skådespelare med utomsvenska namn på stadsteaterns sidoscen Backa och inte på Stora scenen?
I en uppföljande artikel undersökte vi därför huruvida man kunde se det som att Göteborgs och Stockholms stadsteatrars sidoscener fungerar som alibiscener samtidigt som mångfalden på teatrarnas Stora scener inte är bättre än på Dramaten. Till viss del stämde detta. Backas representation av skådespelare med utomsvenska namn var tre gånger högre än på Göteborgs stadsteaters Stora scen.
Detta fick Mattias Andersson, Backas konstnärliga ledare, att reagera. I ett mejl till redaktionen vill han bland annat ”tydliggöra att jag som konstnärlig ledare är fullständigt fri och självständig i de konstnärliga besluten vad gäller Backas repertoar samt rollbesättningar”.
Nummer ringde upp honom för ett samtal om mångfaldsrepresentation och konstnärliga överväganden.
Hallå där, Mattias Andersson, konstnärlig ledare för Backa Teater. Är Backa en alibiscen?
– Nej. Det skulle den vara om Göteborgs stadsteaters ledning ringde till mig och sa att ”nu ska du anställa människor med utländsk bakgrund för det gör vi inte på Stora scenen”. Men eftersom jag bestämmer själv kan jag inte se att ordet alibi är relevant i sammanhanget.
Men bestämmer du helt själv? Diskuterar du inte med ledningen för Göteborgs stadsteater?
– Jo, absolut. Anna Takanen och Ronnie Hallgren (Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare respektive vd) är väldigt engagerade i frågan. Och jag för samtal med min ensemble och mina konstnärliga rådgivare.
Men varför är mångfaldsrepresentationen på Göteborgs stadsteaters Stora scen betydligt sämre än på Backa?
– Jag vet inte. De gör kanske andra val och har en annan publiksammansättning.
Tycker du att man mångfaldsmässigt borde resonera annorlunda för Stora scenen?
– Absolut. De skulle kunna få en betydligt bredare publik.
Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater vill sätta mångfaldsfrågan i ett större perspektiv, i ett klassperspektiv. Håller du med?
– Absolut, till hundra procent.
I ditt mejl till redaktionen verkar du ängslig för att Backas goda mångfaldssiffror kan uppfattas som att etnicitet är avgörande för rollbesättningen?
– Ängsligheten tror jag ligger i att jag vet att ingen med utländsk bakgrund vill bli anställd bara för att man har just utländsk bakgrund. Det blir kränkande och förnedrande. Det måste finnas en medvetenhet om att man inte bara anställs på den grunden, utan att vi tar in människor med andra röster. Det handlar om konstnärliga möten, att man när man väl tar in och låter andra röster och erfarenheter mötas får en så vital konst som möjligt. Du får inte anställning på Backa på grund av din etnicitet. Vi måste gestalta samtiden så som den ser ut, och 40 procent av Göteborgs ungdomar under 18 år har bakgrund i något land utanför Sverige. Därför är det självklart att vår ensemble och de som står på scen måste korrespondera med vår publik.
Vad konkret betyder det för rollbesättningen?
– Backa är en folk- och ungdomsteater som spelar för vuxna och för hela grundskolan och gymnasiet, med ungdomar från hela Göteborg med alla förorter. Det skulle vara oerhört provocerande om vi skulle ha en ensemblesammansättning som bara utgjordes av människor med helsvensk bakgrund med tanke på vår publik. Det är klart att det utifrån detta finns en stark medvetenhet i hur jag rollbesätter och de berättelser vi väljer att sätta upp.
Det framförs ofta att sådana överväganden och val inte är konstnärliga?
– Att det konstnärliga skulle få stå tillbaka stämmer inte. Tvärtom. För mig är det bara konstnärliga överväganden. Jag tycker det är astråkigt att se uppsättningar med homogenitet i rollbesättningen, det känns bara fejkat och falskt. I varje fall i samtida pjäser. Jag kan inte förstå hur man kan casta på det sättet och påstå att det ger det bästa resultatet. Även när vi gjort klassiker som Brott och straff och nu Måsen så förankrar vi dem starkt hos vår publik och vill att också de ska stå i samklang med vår tid och vår publik.
Vad uppnår du konstnärligt med att casta med mångfald?
– Jag har alltid gillat krockarna, olika röster, att människor med olika erfarenheter står på en scen. Jag är helt övertygad om att det blir den bästa konsten om man får in det. Och så ser vår samtid ut.
LÄNKAR
Läs Nummers tidigare artiklar i ämnet:
Vart tog mångfalden vägen?
Hyfsad mångfaldsstatistik?
Backa teater
Loading ...
