Han avskyr när hon spelar piano. Hon blir galen när han gäspar istället för att svara. August Strindberg hade näsa för tvåsamhetens subtila tortyrmetoder då han under sex veckor, år 1900 kallt, skrev sin furiösa uppgörelse med äktenskapet i Dödsdansen. Lägg till kannibalistisk kärlek. Bråk kring debet och kredit. Fejder kring barn och släktingar. Rädslan för döden och åldrandet. Bitterheten över försuttna karriärer och sociala positioner. Och man har ett drama för alla tider.
Nyblivne teaterdirektören Mikael Persbrandt har samlat sitt dream team på Maximteatern, sköter själv rökmaskinen och bjuder upp till dans. Scenen är avklädd all borgerligt rysch och pysch till förmån för kala svarta tegelväggar. Här, isolerade på en ö, har amiralkapten Edgar och hans hustru Alice varit varandras fångvaktare i tjugofem år när nu deras silverbröllop, eller snarare ett äktenskapets likvaka snart stundar. Det är onekligen en njutning att höra de välformulerade sarkasmerna och cynismerna bollas elegant mellan Persbrandts Edgar, barfota i sjangserad uniform med sabeln i högsta hugg, och Lena Endres bekräftelsehungrande forna aktris Alice i strikt fotsid svart klänning. Allt och alla har sett sina bästa dagar och ilskan och hatet har blivit livsluften.
Under Edgars lätt pudrade dödsmask övergår ångesten inför det annalkande slutet i en hoppfull förväntan sedan han skönjt ett ljus från andra sidan. Han ser vad han vill se. Hör vad han vill höra i någon slags uppdiktad galenskapstillvaro. Alice, som har lika nära till sin inre djävul, håller på att sprängas av uppdämd revansch- och livslystnad. Ypperligt kammarspelsskådespeleri bjuds det onekligen. Och något annat var inte väntat.
Men riktigt brännande blir det aldrig. Giftet som sägs sippra fram bakom tapeterna känns inte. Regissören Stefan Larsson i sin väl höviska iscensättning gläntar på fjärde väggen. Det släpper visserligen in välbehövlig humor men avdramatiserar och distanserar särskilt Persbrandt, som lätt självkommenterande plirar infernaliskt åt publiken. Inte ens när kusinen Kurt (Thomas Hanzon), triangeldramats katalysator, tråder dansen blir det hotfullt. Han får dem att tappa takten för en stund.
Några inledande ödesmättade pianoackord slår an en ton som aldrig infrias. Vi befinner oss inte riktigt i helvetet. Men väl på ett sluttande dansgolv där två utmärkta dansörer belagda med bojor turas om att föra i en evig maratondans. Båda med en allt för uppenbar förmåga att se det komiska i det tragiska. Eller vice versa. Nu tror jag inte att charmiga Maximteatern är ute efter att provocera eller vara avant garde. De vill bjuda sin publik gedigen högkvalitativ teater med stjärnglans. Och det får man här.
Loading ...
