En ung irakisk kvinna skildrar livet i Bagdad från den amerikanska invasionen fram till familjens flykt. Det är texten, snarare än gestaltningen, som dominerar uppsättningen. Aminah Al Fakir Bergman framför Riverbends text och bär den också med sig under majoriteten av föreställningen.
Som blogg betraktad är texten lysande – full av skärpa, drypande av sarkasm över amerikanernas ”befrielse” av Irak men också nattsvart i sin sorg över det liv som därmed gått förlorat. Som dramatisk text fungerar den här sämre, kanske just därför att den både bildligt och bokstavligt stannat kvar på pappret.
Det emotionella i Riverbends text varvas med journalisten Tona Ishaqs framställning av Iraks historia. I bakgrunden är flyttbara skärmar uppställda där de välkända bilderna från krigets Irak utspelar sig.
Det är ett intressant grepp som dock stundtals balanserar på gränsen till det överpedagogiska och övergår från teater till power point-presentation. Räddningen står den irakiske skådespelaren Nihdal Fares, som här gör sin debut på en svensk teaterscen, för. Han skänker liv åt karaktärerna kring Riverbend och rör sig obehindrat mellan rollerna som lillebror och grannfru, samtidigt som han – vilket ger föreställningen dess verkliga styrka – berättar sin egen historia.
Han skildrar de desperata försöken att bedriva ett konstnärligt yrke och skapa trygghet för sig och sin familj i ett land i upplösning. Slutmonologen framför han på sitt eget språk, men det behövs knappast någon översättning för att vi ska förstå vad han känner.
Loading ...
