För två år sedan debuterade Sanna Söderholm som koreograf på Kilen i Kulturhuset med koreografin Filter, ett verk som hade en intressant egensinnighet. Och som väckte mersmak. Inför gårdagens premiär för hennes nya verk var alltså frågan om det skulle motsvara förväntningarna.
Men den första tanke som dyker upp i huvudet när jag ser De dansande björnarna dansar inte är ”varför?”. Ett varför som sedan åtföljs av en lång rad varför, tills föreställningen är slut och jag bara kan instämma i programbladets fråga: ”Varför har dessa människor samlats?”.
För att få ett svar läser jag vidare i programmet, där det hänvisas till Skuggutredningen (den alternativa kulturarbetardrivna kulturutredning som ”skuggar” den statliga utredningen) och att verket är ett inlägg i den kulturpolitiska debatten. Och visst innehåller föreställningen en del kulturpolitiskt material men det känns lika omotiverat som den inledande uppläsningen från Wikipedia.
De enda tillfällen då föreställningen lyfter är när Söderholm låter sina björnar (förlåt, dansare) dansa. Det var hennes egensinniga koreografiska språk som gjorde Filter till en minnesvärd upplevelse och trots att det bara finns fragment av koreografi i det här nya verket är det i koreografin som Söderholm och dansarna möts och verket får energi.
Detta gäller även när dansarna inte rör sig. Som när Daniel Andersson står stilla och tyst i sin björndräkt och lyckas skapa en spänning som fångar uppmärksamheten.
Jag hade hellre tillbringat en timme med att betrakta den laddade stillheten hos den icke dansande björnen än den plakatkonst som fyller större delen av den timme föreställningen varar.
Loading ...
