Balansgång på Stockholms stadsteater

Inledningsscenen är lovande. Vi placeras i en tidlös amerikansk (mar)dröm – en filmisk fantasi, där karaktärernas brusande inre oro projiceras på filmdukar i rummet, där drinkvagnen har storlek släpkärra och där en silhuett extasdansar till California dreaming under överklassfamiljens kristallkrona.
   Balansgång handlar om makarna Agnes (Chatarina Larsson) och Tobias (Kjell Bergqvist), som frenetiskt kämpar för att upprätthålla en hemmets harmoniska fasad, men som gång på gång konfronteras med livets obehag. Först via systern Claire (Sissela Kyle), sanningssägaren som av pur vilja dämpar ångesten i alkoholismens sköna limbo, så 36-åriga dottern Julia (Sofi Helleday), som skilt sig för fjärde gången och i varje replik skriker ut sin desperation. Och till sist – vännerna Edna (Marika Lindström) och Harry (Ingvar Hirdwall), som gripits av en oförklarlig och ofattbar skräck och förväntar sig vännernas gästfrihet.
   I Balansgång berättar Tobias en historia om en katt. En kattjävel som plötsligt slutar tycka om sin husbonde, varpå husbonden försöker prygla henne till kärlek. Kattjävel eller människa – i Balansgång görs ingen skillnad. Under det här taket tycks aggression och elakheter vara enda sättet att visa kärlek.
   Albees text är fylld av absurditeter, svart humor och mångbottnade repliker, men regissören Björn Melander har vridit för mycket på såväl fart- som volymkontrollen. Replikföringen är så snabb att det är stört omöjligt att uppfatta några undertexter. Och när det dominerande tonläget är upphetsat, ilsket och starkt affekterat mattas intresset för familjens själsliga bråddjup undan för undan av tills det enda som kvarstår är en förlamande trötthet. Det var väl inte det som var meningen?