I den fjärde utgåvan av Chora (en skriftserie för dansforskning) har Lena Hammergren, docent i teatervetenskap med dansinriktning, fokuserat på den rika danskulturen i Stockholm vid sekelskiftet. Hon ägnar sig särskilt åt fyra utländska gästspel: Isadora Duncans, Anna Pavlovas, Cléo de Mérodes och Saharets. Det är artister som spänner över hela skalan av dans från konst till underhållning. Även Duncans föregångare, ”barfotadansösen” Artemis Colonna, och hennes skandaluppträdande på Sveateatern i oktober 1903 skildras. Colonnas konstnärliga varieté var uppenbarligen en svår form för kritikerna: ”Utan trikå och utan musik, kan man gå längre i modernisering af danskonst?” ironiserar en.
Superstjärnor
Lena Hammergren har kartlagt artisternas status och deras dansstilar genom att undersöka vilket mottagande de fick i pressen, vilken scen de dansade på eller hur de presenterades av sina arrangörer. Cléo de Mérode exempelvis, var sagolikt vacker, och superstjärna under en kort tid kring förra sekelskiftet. Hon cirkulerade på idolfotografier, var oerhört omskriven: man dryftade alltifrån hennes klädsel, frisyr, vad hon gjorde, vad hon köpte och var någonstans och med vem hon åt middag. Så plötsligt var hennes lyskraft borta och i stället kom Saharet, en australienska som väckte uppståndelse med att introducera den vilda dansen cancan.
Från konst till underhållning
En klar konflikt för dansarna tycks ha varit svårigheten att få dansa i ett vettigt sammanhang. Ofta var varietéscenen det enda alternativet och även ”seriösa” artister fick ibland finna sig i att göra framträdanden mitt i ett cirkusnummer. Isadora Duncan var en av de få som tog strid för att få dansa på scener med hög konstnärlig status, vilket uppenbarligen gav resultat: idag framstår hon som en konstnär med stor integritet. Anna Pavlova, däremot, med sin genuina bakgrund i den klassiska baletten, fick finna sig i att dansa på revyscener under amerikaturnéer. Cléo de Mérode, som visserligen även hon kom ifrån den klassiska baletten hade sin främsta status som omtalad och mystisk skönhet. Hennes medverkan i familjeföreställningar med avslutande karamellregn placerar henne definitivt på en ofarlig underhållningsnivå.
En helt annan värld – och en ny kvinna
Inte minst är bilderna i Ballerinor och barfotadansöser fascinerande: det tycks som om kroppsvariationen fick vara så oändligt mycket större då än nu. Här finns den lilla knubbiga premiärdansösen Victoria Strandin med kraftiga, muskulösa vader som man aldrig skulle se idag, premiärdansösen Gunhild Rosén med 1800-talstypisk timglasfigur och ballerinadräkt med fiskbenskorsett, här är stränga danslärarinnor med älvliknande elever eller käcka, kvinnliga danstrupper i bylsiga matrosuniformer.
Intressantast av allt blir läsningen av tidningarnas reportage om dansstjärnorna. Deras ton av nedlåtenhet (det är ju trots allt inte riktigt bra flickor som håller på med dans) är tydligt blandad med avund och beundran. Som Hammergren pekar på, är det viktigt att skapa en illusion av dansöserna som någonting helt främmande, som tillhörande en annan värld. Detta hör till ett annat skikt som synliggörs i Hammergrens bok: hur den traditionella bilden av kvinnan (och dansösen) måste omskapas när den kolliderade med den moderna dansens nya estetik. Isadora Duncans nya former för det kvinnliga uttrycket skapade minst sagt ambivalens hos sin tids skribenter. Dessutom gick hon även privat emot den traditionella kvinnorollen: hon skaffade sig två barn trots att hon inte gifte sig med deras fäder, hon talade inte om sitt privatliv med pressen utan höll sig till sitt yrke, dansen. I ett föredrag från 1903 i Berlin profeterade hon om hur den framtida kvinnliga dansen skulle se ut: ”She will dance not in the form of nymph, nor fairy, nor coquette, but in the form of woman in her greatest and purest expression.”
Loading ...
