Sett till storlek och plånbok är det som visas på institutionerna finast. Det får man så klart tycka om, även om det är lite mossigt att hårdkrama Kungliga Operan. De fria scenerna som kämpar för sin existens och visar nutida koreografi har också hög status. Jag brukar själv sprida budskapet att dans av idag kan se ut hur som helst, och inte måste förstås i logisk bemärkelse.
Scenjazzen har också status, trots att genren är kommersiell och lite mindre fin. Men ändå. Det finns en rad musikaler och dansfilmer som skulle inkluderas i en danshistorisk kanon om någon fick för sig att sätta ihop en. Så det är fullt legitimt att älska De röda skorna och A chorus line.
Streetdansen har för länge sedan gått från subkultur till nutida dansstil, och används gärna som tröskelsänkare på finscenerna när det ska skapas dansintresse hos en ung publik.
Men ballroom. Denna mystiska blandning av inverterad dragshow och dansband, som utövas i idrottshallar. Ballroom som alltså klassas som sport, och som har fått ett jättelyft tack vare TV4:s program Let’s dance, men som aldrig lär integreras med den konstnärliga dansvärlden.
För ballroom är ungefär som schlager. Skriver man om det på kultursidorna är det på ett problematiserande, distanserat eller lite ironiskt sätt. Som i den här krönikan!
För jag har som sagt varit trollbunden sedan Let’s dance sjösattes för tre år sedan. Motvilligt, eftersom det finns mycket att kräkas på.
Jag blir till exempel illamående av det evinnerliga exkluderandet i alla familjeprogram. Debatten om mobbnings-tv är long gone. Folk skrattar åt tanken på att Robinsonproducenten fick avgå för tio år sedan. Och jag är säkert en gnällkärring, men jag ogillar verkligen att ”utröstning” är en självklarhet på tv, och därmed i människors liv.
Ändå tittar jag. För jag är sjukligt fascinerad av konceptet osäker kändis i armarna på Barbiesnygg dansare till musikaliska lustmord på allt från Thåström till Sinatra. Kan någon förklara vad det är för fel på riktig vals eller samba när man dansar just vals och samba? Varför måste man ta en bra låt och köra den i umpaumpatakt?
Programmet är hur som helst lika oemotståndligt när det resulterar i att Erica Johansson förvandlas till svan som när det slutar med att spöklikt kutryggige Uffe Larsson bitchar på Tony Irving i juryn. Uffe lär kunna se fram emot ett hav av sympatiröster och blir årets Lasse Brandeby – med motivation. För vem älskar inte en underdog som blir trackad på gubbsur svengelska?
Och så tittar jag för att dansarna är så där härligt, transigt och trashigt Barbiesnygga. Och för att de dansar så grymt bra, så exakt att det är skrattretande. Här finns inget utrymme för känsla, även om domarna tjafsar om just det precis hela tiden. Den som missar en takt eller har huvudet i fel vinkel är körd. Förmodligen beror det på att ballroom ska gå att mäta. När det vankas tävling är det gympasalar, sportiga skyltar med poäng och vrålande hejaklackar som gäller. I märklig kontrast till alla paljetterade långklänningar.
För att behålla min status som seriös scenkonstkritiker brukar jag titta på programmet med lite lagom ironiska linser. Men nu vet ni sanningen. Jag är helt såld på Let’s dance, och kommer inte att missa ett avsnitt. Som vanligt är Daniel da Silva bäst bland dansarna. Min kändisfavvo heter Linda och spelar fiol.
|
Länk: |
|
Loading ...
