Bamsebonding bär bitvis

Bamse är inte bara världens starkaste björn, utan också en av de mest exploaterade. Åtminstone i Sverige. 
   Tänk bara Bamseplåster, Bamsesolkräm, Bamseklubb, Bamsegosedjur och Bamsetidning. Nu kan vi också räkna Bamseteater till listan. Och vid premiären på Intima teatern var förstås Lottie Knutson där, liksom ett gäng andra representanter från Fritidsresor som gav Bamsegoodiebags till alla i publiken. Man undrar förstås vad Bamse som ständigt strider mot Krösus och hans kapitalistiska idéer skulle tycka om det.

Nog om den externa rekvisitan. Rent konstnärligt är Bamseföreställningen i regi av Linus Wahlgren helt okey, även om känslan ibland är att den inte skiljer sig mycket från vad som förmodligen skulle kunna spelas på Fritidsresors Bamseklubbar världen över. Ett plus på Intiman är att Bamse (Johan Gustavsson) inte spelar i full Bamsemundering utan mer avskalat i Karlsson på taket-stuk: blå hängselbyxor och gul polotröja. 
   Fint är också valet av Bamseberättelse som här spelas i korta sketcher varvade med sångnummer. Så är det ju onekligen tacksamt att göra pedagogisk barnteater av serien med alla sina filosofiska resonemang där Skalman (Måns Nathanaelson) är lite av serietidningarnas Søren Kirekegaard och Lille Skutt (Kalle Rydberg) en vit Freudpatientdröm i päls. 

Men föreställningen stelnar inte bara i traditonella former, utan här både twittrar och källsorterar Bamse och hans vänner och därmed placeras föreställningen också i samtiden.
   Ett minus är de stora gester som ofta förekommer i privatteatrarnas barnföreställningar och det fysiska avstånd som stora salonger skapar: Att sitta längst bak högst upp på balkongen med en treåring är förmodligen lika svåröverskådligt som det skulle vara för en vuxen att sitta och se en föreställning på Södra teaterns scen från Gondolens restaurang.

Men vill man se Bamse så ska man se Bamse. Eller som medhavd dotter uttryckte det efter premiären: ”Jag vill se Bamse OCH Starkaste björn igen.” För så är det med Bamse.