I Dušše Ánná (Bara Anna) jojkar kören ut sorgebönerna. Berättaren för fram tragiken redan före själva gestaltningen, som sedan uppenbarar sig som lite stel och schematisk.
Det handlar om den samiska kvinnan Anna och hennes liv. Hon spelas av fylkesjojkaren Inga Juuso, som närmast kommer från Kultur i Troms. I mansrollerna har hon mot sig skådespelaren Toivo Lukkari.
Att formulera en handling fungerar inte riktigt. På flera plan handlar det om vilsenhet och övergrepp. Men om storsamhället brukar stå som schablon för vad som drabbar det samiska, så kommer här förtrycket inifrån. Anna utsätts för incest och misshandel. Efter allt hon fått utstå känner hon hatkärlek inför det samiska. När så det norska samhället dundrar in, som värst när 600 poliser röjer upp bland demonstranterna vid Alta, är det bara ytterligare en pusselbit som drar Anna ner mot avgrunden.
Hon är utanför det samiska, utanför salongerna, utanför kärleken och till sist även utanför sig själv.
Författaren Inger Margrethe Olsen får i programbladet epitetet modig och kontroversiell. Och det måste man nog skriva under på. Manuset är väldigt rakt på sak. Man får ana att farfadern våldtagit Anna när hon var åtta år. Och den samiske pojkvännen Mikkel förvandlas till en traditionell skitstövel, ett skolexempel på en kvinnomisshandlare, som sakta bryter ner hennes psyke.
Scenografin är enkel, och en smart lösning är den skärm som matar fram bilder till handlingen och sporadisk text på svenska. Det påminner om stumfilmens skyltar. Men även om man inte talar nordsamiska är det lätt att hänga med i handlingen – fastän långt ifrån allt som sägs blir översatt.
För eminent regi står Mette Brantzeg som med den utpräglade stiliseringen nog fått ut det mesta möjliga av den här brokiga sorgetexten. Det är nog så dystert emellanåt och vill på att tippa över i pastisch, men räddas av torr spelstil.
Bara Anna är en riktig tankeställare – vågad och hedervärd – som ett tufft feministiskt inlägg rakt in i den samiska kulturen.
Loading ...
