Bara barnet på Stockholms stadsteater i Skärholmen

Ett höghus i en namnlös förort – kanske den vi befinner oss i. Den stramt grå väggen bildar fond med persiennklätt anonyma fönster och drömska moln i det grå. Ett hus befolkat av föräldrar och barn i fattigdom och utsatthet. Om någon drömtillvaro finns inom räckhåll annat än som stelnad fasadmålning är skrivet i det blå. Uppenbart är i alla fall att de vuxna har störst problem att klara av den krassa verklighet där såväl kronofogden som ensamheten ihärdigt knackar på dörren. Barnen trotsar uppgivenheten och ger sig ut att söka ett bättre liv.
   Och här går det undan i svängarna. I mötet med Dvärgen (Victoria Olmarker) och Djäveln (Lars Hansson) förvandlas det inledningsvis smått socialrealistiska dramat till ren och skär skräckis. Här flyger fingrar och ömsas skinn – i stort sett bokstavligen men också metaforiskt. Insikter och erfarenheter erövras bäst i kristid och rätt krisigt får man nog säga att det är på väg mot ett någorlunda hoppfullt slut. Av en välskrivet manus med underbara oneliners som ”Om vi ska vara barndomsvänner har vi inte så lång tid på oss” har Anna Takanen lagat en syrlig och klarsynt soppa gjord på en fond av fantasi. Smaka om ni vågar!