Det är många som gör upp numera – med pappor, mammor, trassliga barndomar. Det är många som vandrar på konstnärligt slaka linor.
Fallgroparna som lurar är (minst) två. Å ena sidan att med ett klafs sjunka ner i sensationsträsket och berätta något som bäst skulle platsa på en smaskig löpsedel. Å andra sidan att glida ner på en skön divan och låta läsarskaran/publiken få agera lyssnande terapeuter, för att i bästa fall (för jaget) gå igenom en katharsis, i sämsta fall bara fläka ut sig och sina anhöriga till tveksam nytta för någon.
Karin Thunberg balanserar i sin mammaberättelse rätt så skickligt på linan. Hon sätter sin mamma under lupp, funderar över sopsamlandet och vad som fångade henne i tvångsmässigheten att tvärt försvinna från drömsemestern i Ljugarn eller tvinga maken att vända bilen halvvägs till restaurangen i ensam övertygelse om att ett aldrig påsatt strykjärn håller på att övertända huset.
Thunberg antyder det smaskiga, men frossar bara undantagsvis i detaljer (och när hon gör det är det en ganska poetisk berättelse om livets och dödens villkor när förruttnelsen når oanade höjder i en köksugn.) Hon blir personlig, men låter sin egen mamma bli till taleskvinna för alla de mammor, pappor, människor som längtar efter att spränga sig ut ur alltför snävt tillskurna mallar.
Författaren är en god stilist, men när hennes berättelse här har lämnat bokbladen och tagit sig till scenen, i Jonna Nordenskiölds regi, blir det klatschiga uttryckssättet ibland ack så litterärt.
Katarina Ewerlöf spelar både mor och dotter i denna koncentrerade teatermonolog. Som rollfigur går också hon balansgång för att inte ramla pladask i den soptipp som omger skärgårdsbryggan på scenens mitt. Någon gång klafsar hon ut där ändå – grov, ful och fri som aldrig förr. Ewerlöf är en amazon till skådespelare, just så kraftfull som en korsstygnsvägrande 1950-talskvinna kan tänkas ha varit.
Och visst står vi där vid hennes – Karins/Katarinas – sida genom både moll- och durskalan av känslor – ilskan, skulden, smärtan, oförståelsen, förståelsen och ömheten trots allt. Visst lyssnar vi gärna till denna berättelse om en mamma, en dotter och hennes uppgörelse. Det är ingen överväldigande teaterupplevelse, men det är en balansakt som fungerar.
Loading ...
