BarnkonventionerDramatikern Mia Törnqvist och regissören Lena Lucki Stein får oss att se barns utsatthet i en värld byggd av vuxna. Nummers recensent rekommenderar även alla utan barn att se den. Foto: Patricia Reyes
Recensioner [2009-02-02]

Barnkonventioner

Barnrepubliken av Mia Törnqvist
Scen: Turteatern
Ort: Stockholm
Regi: Lena Lucki Stein
Scenografi: Lena Lucki Stein
Medverkande: Jan Tiselius, Andreas Lindal, Natalie Alfrijat, Siri Grive, Izadora Bergman-Helsing med flera
Föreställningen är ett samarbete mellan Turteatern och Rätten till respekt, ett kulturpedagogiskt projekt för och med barn i åldrarna 9–13 år.
Länk: Turteatern


RECENSION/BARNTEATER. Mitt i den retroauktoritära barnuppfostranstrenden inspirerad av tv-program som Supernanny ser Ylva Lagercrantz pedagogen Henryk Goldszmits helt andra teorier i Mia Törnqvists Barnrepubliken på Turteatern.

Genom att skaka liv i belönings- och bestraffningssystem, har Supernanny gjort skamvrån rumsren igen och plötsligt är barnuppfostran misstänkt lik hunddressyr. Då känns den polsk-judiske barnläkaren och pedagogen Henryk Goldszmit (1878–1942) märkligt modern med sina teorier om att även barn har rättigheter, vilka för övrigt ligger till grund för FN:s barnkonvention från 1989. 
   Den som inte har stiftat bekantskap med denne mycket intressanta man har nu chansen tack vare Turteaterns urpremiär av Mia Törnqvists pjäs Barnrepubliken i lyhörd regi av Lena Lucki Stein.


Manuset bygger på Goldszmits gärningar som barnpedagog och en av pionjärerna för barns rättigheter. De barnhem som han drev liknade miniatyrsamhällen där barnen fick öva på att leva demokratiskt. Och scenresultatet är riktigt bra, i synnerhet av en anledning: att samtliga sju barnroller också spelas av barn, något som alltför sällan görs på teatern i motsats till i filmens värld, vilket är synd. För det blir ju så mycket bättre och mer trovärdigt än när vuxna skådespelare tränger in sig i en svettig sjömanskostym. 


Och vilka barn sedan, det första laget som spelade på premiärdagen, imponerade med en smittande inlevelse, trots en svår pjäs för deras ålder, uppskattningsvis runt 6–16 år. För det är inte en lätt historia de ska axla, trots att allt utspelas i fantasins och lekens värld: de krigs- och barnhemsbarn som tar gestalt på scenen, svälter och lever sitt sista dygn på jorden. Åtminstone om man tänker sig att den fortsättning som tar vid efter sista scenen är den sanna, nämligen att doktor Goldszmit (vackert gestaltad av Jan Tiselius) och 200 av hans barnhemsbarn dog i förintelselägret Treblinka 1942.   


Något som möjligen är föreställningens problem är dess längd. En timme känns för kort för att berätta denna ständigt aktuella historia, den om att barnen alltid är våra största offer, både i små och stora krig, inte minst med tanke på det som just har hänt i Gaza.


 


FAKTA
Henryk Goldszmits författarnamn var Janusz Korczak. Han skrev bland annat den barnpedagogiska boken Hur man älskar ett barn som fortfarande inspirerar barnläkare världen över. Han var även barnboksförfattare till exempelvis boken Lille kung Mattias. Han kallade sig själv pedolog, en som har professionella kunskaper om barn på flera områden. (Källa: Turteaterns program).

Ylva Lagercrantz

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare