Barnteater – inget för män

Hur ser bevakningen av barn- och ungdomsteater ut i media? Och vad betyder den för teatrarna? Under ett seminarium med rubriken Vem bevakar barnteatern? diskuterades ovan frågor, men också övergripande diskussioner om teaterkritik blossade upp.

Enligt Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, är barnfamiljer en prioriterad målgrupp för tidningen, men samtidigt erkänner hon att hon inte skulle toppa förstasidan med en recension av en barnföreställning. Men en mer konkret anledning till att teaterkritik av barn- och ungdomsteater inte får så mycket utrymme som önskvärt på kultursidorna är, enligt Chukri, att det idag är så många andra bevakningsområden som måste klämmas in på samma utrymme, som spel- och klubbrecensioner.

Ändå framkommer det under alla former av seminarier på ämnet teaterkritik, vilka ofta brukar vara fullsatta, att behovet av recensioner  på barn- och ungdomsteater från teatrarns håll är skriande. Om den är lika viktigt för läsarna att ta del av är svårare att veta, men intresset för en konstform växer med all sannolikhet med det mediala utrymmet. Och kanske också med vem som bevakar den.

Och då blir en osökt reflexion den att det är oerhört få manliga teaterkritiker som ägnar sig åt att regelbundet recensera barn- och ungdomsteater. Jag kommer bara att tänka på två namn, frilansjournalisten Björn Gunnarsson som skriver för bland annat Helsingborgs Dagblad och Nummer, samt Sydsvenskans Fredrik Pålsson vilket ger en snabb slutsats att Södra Sverige är hundra procent bättre på jämställdhet inom kritikerkåren än övriga Sverige.

Vad det faktum att så få män väljer att skriva om barn- och ungdomsteater i media har för effekt på dess status på svenska kultursidor är en genusfråga som jag inte vågar spekulera i, men det är kanske inte långsökt att fundera på om det beror på att män hellre gör sig ett namn som teaterkritiker genom att bevaka den klassiska vuxendramatiken. Eller om det är kultursidornas redaktörer som ofta är män med ett eventuellt mindre intresse för barn- och ungdomsteater, men det finns det ingen statistik på. Ja, vad som nu är hönan och ägget i problematiken.

Var är grabbsen? är också en spontant reaktion när man blickar ut över Bibu-publiken i stort. I princip ingen av de tunga manliga namnen inom scenkonsten finns representerad bland biennaldeltagarna. Ingen Linus Tunström, ingen Lars Norén, ingen Lars Ring. Och ingen Nils Schwartz vad jag har sett under min blixtvisit i Lund.

Ändå menar frilansjournalisten Björn Gunnarsson att det är i barn – och ungdomsteatern som man först hittar de nya tendenserna inom scenkonsten. Därför rekommenderar han även vuxna kritiker att se mycket teater för unga. Något som är lätt att skriva under på efter att ha besökt Bibu och sett så underbara, innovativa glimrande scenkonstpärlor av vilka kan nämnas Lilla babyns hemliga liv, Byteatern i Kalmars alldeles egna ”Tant Blomma-pjäs” med en fenomenal Martin Ellborg som  vilsen baby som flyr spjälsängen för en mer spännande värld – som toalettborstens. Eller  Sindri Silfurfiskur, en Hitta Nemo goes tjeckisk Black Light Theatre och som bjuder på allt vad magiska ilusionsteater heter, båda med de allra minsta teaterbesökarna som målgrupp. Eller för de lite äldre, Dorte Olesens dansföreställning Made in Sweden och Teatr Weimars Stirraren – en kärlekshistoria, om svår tonårskärlek.

Och då får vi inte glömma att barn och unga som bekant är den absolut svåraste publiken att spela för. Som dramatikern Åsa Lindholm påpekade på ett tidigare seminarium med titeln Aktuell dramatik från Sverige, apropå den egna pjäsen Om flickor kunde döda: Till skillnad från böcker och film kan publiken inte smita från teatern på samma sätt. Vilket förstås gör det än svårare att ta upp svåra och tunga ämnen för den målgruppen. Vilket sätter ännu högre press på kvaliteten för barn- och ungdomsteatern. Med andra ord, vi talar om en viktig scenkonst värd att bevaka, av alla för alla.