Sammanlagt 93 personer arbetar med föreställningen Det kungliga teaterdagiset, ett samarbetsprojekt mellan teatern Unga Klara, Dramatiska Institutet (DI) och Teaterhögskolan. Projektet började med en månads praktik på dagis som blev till de fyra pjäser som ingår i Det kungliga teaterdagiset.
– Vi utgick konkret från det vi var med om på dagis. Vi mötte flera barn som själva deklarerade att de hade stressmage och de vaknade flera gånger på natten av drömmar om monster, berättar Lucas Svensson, manusförfattarelev på DI som har skrivit manus till en av de fyra pjäserna i föreställningen.
Daghemmet som han och regissören Tereza Andersson besökte hade infört ett totalt mobiltelefonförbud. Annars talade föräldrarna oavbrutet i telefon när de hämtade och lämnade barnen.
I Lucas Svensson och Tereza Anderssons pjäs heter huvudpersonen Irene. Irene är väldigt ensam, hennes mamma och pappa är nästan aldrig hemma, berättar mattanten Marianne (Etienne Glaser), som ledsagar barnen genom föreställningen. ”Det är därför vi måste gå till henne”, säger en liten pojke i provpubliken från dagiset Smaragden.
Kisspaus och fruktstund
Tre timmar teater blir lätt krävande även för vuxna, men dagisbarnen som hittills sett Det kungliga teaterdagiset är nöjda. Suzanne Osten, konstnärlig ledare för projektet, ifrågasätter varför föreställningar för små barn alltid är så små i formatet. Med kisspauser, fruktstund och promenader blir pjäserna på Unga Klara också mer än bara teater. Skådespelarna har lärt sig att dra nytta av barnens reaktioner.
– Att spela för en barnpublik borde vara drömutbildningen för alla skådespelare. Barnen tänker högt och ger en omedelbar respons. Det här är en fantastisk möjlighet för studenterna, menar Suzanne Osten.
Tio föreställningar
Samarbetet mellan de olika skolorna och det faktum att Unga Klara ställer upp med sina tillgångar har gjort projektet resurskrävande. Suzanne Osten har i tio år funderat på att göra en stor barnsatsning och planerandet tog ett år. Trots det blir det inte mer än tio föreställningar, bland annat för att eleverna måste tillbaks till skola och praktik. Men ska man göra en sån här satsning måste det göras ordentligt menar Osten. Det ska skötas professionellt, på en riktig teater och utan intäktskrav.
– I första hand handlar det om att satsa på konst för barn. Ett sånt här arbete kan sätta prägel på en hel generation. Det gäller att få bort gullighets- och pedagogikstämpeln och få fler att vilja ägna sig åt barnteater. På så sätt är det här mycket större än bara tio föreställningar.
Talar med barnens eget språk
Efter föreställningar med provpublik har Suzanne Osten märkt att barnen känner igen sig. När den första pjäsen är slut, där Maria kommer ny till dagis, sitter de alldeles tysta. I den andra pjäsen är en pojke på dagis orolig för att hans pappa är ledsen, han tänker för mycket. Barnen i publiken analyserar gärna högt varför han är ledsen.
– Språkligt är de här pjäserna intressanta. De beskriver barnens eget språk och använder det. Det är något nytt, säger Suzanne Osten.