|
Skulle man sätta igång och dra |
|
Men även om det vore en grov förenkling är det säkert ingen slump att vi finner tre barnpjäser i Stockholm som diskuterar olika vägar mellan ensamhet och tvåsamhet. Ämnena är lika tidlösa som aktuella för små som stora personer.
För 30-årsjubilerande Dockteatern Tittut på Södermalm i Stockholm har italienaren Fabrizio Montecchi skapat ett mys-mystiskt skuggspel av Vem ska trösta Knyttet? på bibehållen vers och med till synes direkt urklippta bilder ur Tove Janssons klassiska bok. Leif Hultqvists nykomponerade musik med flera gungande arrangemang och några för enkel Snusmumrikflöjt eller solopiano, ackompanjerar fint den poetiska berättelsen om det lilla Knyttets utveckling från ensam fegis till modig kompis.
Sammantaget skapas en riktigt tät stämning – som lyckades trollbinda barnpubliken ordentligt under det genrep som jag besökte. Till och med de allra minsta åskådarna kunde ses krypa fram för att inte missa skuggfigurernas rörelser mellan de flyttbara skärmarna, eller för att se vad skådespelarna Andreas Braula och Lisa Kjellgren gjorde för spännande med de vita stenarna och den stora fina snäckan på scengolvet.
|
FOTO: Ivar Sviestins |
Tove Janssons berättelse följs troget och inte förrän i partiet där författaren i boken ber läsaren hjälpa Knyttet att skriva ett förklarande brev till Skruttet spricker illusionen. Jag har själv tyckt att denna vändning i boken känns märklig när man läser högt och när skådespelarna nu plötsligt vänder sig utåt med samma uppmaning till åskådarna, varav de yngsta är i 2-årsåldern, pyser koncentrationen ur publiken och det blir svårt att hitta tillbaka till magin. |
identifikationen med Knytt som letar efter Skrutt i behov av tröst ute i skogen hamna en god bit ovanför huvudet på någon som inte ens upplevt bästisåldern ännu och istället undrar var Knyttets mamma är.
Som förälder tycker jag dock absolut att man kan ta med även minstingarna på denna föreställning, men ett tips kan vara att läsa boken ett par gånger först och bereda sig på oväntade frågor efteråt.
På Turteatern i Kärrtorp spelas också ett relationsdrama för barn i höst. Minst 5 år rekommenderas publiken att vara som ska se deras maskspelsverison av H C Andersens Svinaherden. Och här blir de romantiska förvecklingarna både kungliga och fisförnäma. Två berättargrisar leder handlingen framåt och alla roller görs av Mia Benson och Andreas Lindahl i Jan Boréns uttrycksfulla halv- och helmasker. Skådespelarna svarar själva för denna bearbetning och iscensättning med igenkännligt commediastuk. Som kan förklaras av att commediaräven Per Sörberg tackas i programmet (har han hållit kurs nyligen tro?).
Och det blir en både underhållande, begriplig och eftertänksam historia där det krassa slutet säkert kan bli en smula överraskande för den som under några korta, svärmiska ögonblick hoppats att man spetsat gamle HC med modern romkommedicin. Men nej, falska och självupptagna prinsessor är fortfarande inget för kärlekskranka prinsar, ska det visa sig.
| Hos Teater Barbara på Scenen Pipersgatan 4 är det tvärtom en dumpad prins vi får träffa, metaforiskt talat alltså. En prins som gått baklänges i utvecklingen och blivit en groda när hans prinsessa tröttnade på vardagen, tog barnen med sig och flyttade. Fast detta är inte alldeles uppenbart när publiken gör entré och möts av en sovande uteliggare på scenen. Hans Nyberg vaknar strax upp i denna enda roll i den danska pjäsen En bisak, skriven av Gitte Kath och Jakob Mendel. Målgruppen är 6-12-åringar och Nybergs skildring av trashanken är autentiskt skäggstubbig i loppig rock och noppig mössa. Med ett utåtriktat och personligt spel tar han hjälp av prylar från sin brandskadade träkärra och några utvalda barn i publiken för att berätta historien om bonden vars lyckliga liv på landet vändes till sorg och ensamhet. |
FOTO: Urban Jörén |
Även om jag själv har svårt för den sortens barnteater där publiken uppmanas att ropa ut svaren på frågor som ”Vad behöver man för djur på en bondgård?” förstår jag poängen med att bygga upp en direktkontakt mellan scen och salong i just den här pjäsen, för uteliggare brukar ju folk i allmänhet undvika ögonkontakt med. Och jag måste berömma Hans Nyberg som lyckas hålla greppet om formen.
Här ges luffaren både ansikte och bakgrundshistoria – men denna slutsats får växa fram i åskådarens eget huvud. Och det är inte Astrid Lindgrens romantiska syn på luffaren vi får, inget visslande med grässtrån i munnen, utan en fullt trovärdig och tragisk samtidsskildring som säkerligen öppnar upp för diskussioner i klassrummen efteråt.
Loading ...
