Barnvagnskabaré på turné med Riksteatern

In med barnvagnarna och de gnällande spädbarnen i teatersalongen, låt vällingen flöda. Låt lukten av bebisbajs sprida sig upp på scenen. Således en utmaning av den teatervärld där det annars ska vara knäpptyst på vissa ställen, klappas pliktskyldigt på andra. Där tittskåpet har förutbestämda kontrakt med den rakvattens- och parfymdoftande medelklasspubliken (utan småbarn) som besöker mörka salonger en fredagskväll.
   Nu är det fredag eftermiddag klockan tre i Haparanda: ammande mammor, snällögda pappor. Och nog gnälls det – och nog sugs det på bröst. Men sannerligen säger jag eder, vilken befrielse detta är för teatern! Här blir nästan publiken lika intressant som föreställningen. Scen och salong smälter ihop. Och egentligen kan man väl säga att teater aldrig kan bli bättre än så. Vi i salongen känner oss glada för att vi inte är bannlysta och hänvisade till de halvfascistiska råden i Vi föräldrar. Utmaningen fungerar alltså. Barnvagnskabarén är sketcher med sång och musik till akustisk gitarr. Här skojas om modersmjölk och sömnlösa föräldrar. Och så en hyllningssång till en tvättmaskin. Bara en småbarnsförälder kan fatta den, tänker jag. Här står det klart: småbarnsföräldern är samhällets tysta hjälte. Mellan raderna ifrågasätts en mer eller mindre uttalad konformism, en snäll revolt mot föräldranormen. För mig hade det gärna fått vara ännu vassare. Men det är en föreställning jag varmt rekommenderar. Ställ in babysång och babysim. Ta i stället med vagn och blöja, gå och se Barnvagnskabaré.