Barrymore på Fria teatern

William Luce är den amerikanske dramatikern som gillar biografier. Han har skrivit pjäser om Charlotte Bronté, Emily Dickinson och om Scott Fitzgeralds fru. Den nu aktuella pjäsen på Fria Teatern handlar om John Barrymore, som då det begav sig på 1920-talet skapade teaterhistoria med sin tolkning av Shakespeares Richard III i New York.
   Det är några år sen och i dag är väl dotterdottern Drew mer känd för de flesta. Någon teaterhistoria blir det knappast heller av pjäsen Barrymore, i vilken vi möter den forne stjärnskådespelaren i deliriets och minnesförlustens förnedring. I interaktion med en drömd publik och från en kyffig scen hör vi hans berättelse – om framgången, skådespeleriet, de fyra fruarna och sin mest avhållna älskarinna – hon som stavas FLASKA.
   Håkan Jonson som Barrymore gillar textens vitsiga vändningar – det märks. Han gör Barrymore till en trasig själ som bara kan drömma ihop sin självkänsla med hjälp av humor. Men jag saknar undertexterna, nyanserna och spänningen i relationen till sufflören Frank, som inte blir till mer än en skuggfigur i kulisserna.
”Skådespelare är som vågor. De bryts mot stranden och är borta” säger Barrymore i pjäsens slutakt. Jag upplever tyvärr samma problem med pjäsen.