Ystads stående teatersällskap har under en följd av år utmärkt sig som en av Sveriges mest ambitiösa sommarspelsscener. Nikolaj Gogol, Bertolt Brecht och Molière har fått uppdaterande ansiktslyftningar. Klassiska komediformer i ny dräkt har utmanat lustspelspubliken. I år grundstöter man på ett riktigt lågvattenmärke med britten Robin Hawdons Sitt still i båten.
Bertram Heribertson spelar med sedvanligt stor gestik och högljutt tonläge en byggskojare som försöker muta en oförvitlig men stocktråkig kommunpolitiker. Bror Tommy Borgström som fantasilös moralist är måttligt rolig, eftersom han bara får spela ut sin frenetiska komedistil i slutscenerna.
Upplägget är en accelererande köns- och generationskonflikt i entreprenörens och politikerns respektive familjer. Men förutsättningarna är så könsrollsmässigt (läs brittiskt) daterade att alltsammans bara blir ett sömnpiller. Dessutom är det alldeles för mycket beskrivande text och alldeles för få skämt, och de skämt som förekommer är pinsamt förutsägbara.
Som vanligt har bearbetningen försökt koppla pjäsen till Ystad med omnejd. Men om man anspelar på någon verklig kommunskandal förblir oklart för en tillrest recensent. Ett par skumma vip-gäster i publiken verkar dock känna igen sig, vilket kanske är en nödvändig förutsättning för att man ska ha behållning av föreställningen.
Åsa Forsblad Marisse och Rakel Benér som politikerhustru respektive tonårsdotter levererar de enda gnistorna i denna maritima historia. Men det är, som en av de ansträngda replikerna lyder, som att försöka tända ett fuktskadat vedträ utan tändstickor.
Loading ...
