Varför, varför, varför, tänker jag när jag ser denna soppa från Gamla Testamentet serveras med största pretentiösa allvar på Stockholmsoperans stora scen. Detta är alltså årets stora nysatsning på nationalscenen? En 3000 år gammal historia utan vare sig aktualitet, angelägenhet eller någon djupt känd känsla att förmedla?
Kung David blir tänd på Batseba, våldtar henne och låter döda hennes man. När David dör ser Batseba till att hennes son Salomo blir kung.
Det kunde ha blivit en spännande historia om man hade tagit människoödena på allvar. Istället satsar man obegripligt nog på en nylansering av en gammal perverterad ”moral” från Gamla Testamentets tid. Viktiga ingredienser här är begreppen ”orenhet” och ”synd”. Sensmoralen är att allt som kung David gör är heligt – att han våldtar Batseba ska alltså i själva verket ses som något positivt. Genom att han har valt ut just henne har hon ju blivit helig! Om hon bara först offrar några duvor, för att befrias från den nedärvda synd som alla kvinnor bär på, får hon sedan bli den yngsta av Davids många hustrur… Gubbsjuka upphöjd till religion.
Batsebas allra första ackord påminner om starten i operaklassikern La Traviata av Giuseppe Verdi, med samma spröda, spänningsfyllda stråk-arpeggion. Men där Verdi sedan släpper loss flödande sånglinjer, väljer Sandström att även fortsättningsvis låta orkestern ha den musikaliska huvudrollen. Och instrumenteringen är strålande genomförd. Dirigenten Leif Segerstam lyckas få ut maximalt av kompositionens effekter ur Hovkapellet, från respektingivande mullrande bastoner till skräckfilmsartade skärande diskantkluster. Nya klangrymder skapas med marimba och gonger. Som orkesterverk är det sublimt och det är i orkestern som de stora linjerna kan skönjas. De oftast fragmentariska sånginsatserna hade man nästan lika gärna kunnat vara utan. Men tyvärr förstärker detta musikaliska val av fokus också den moraliska snedvridningen i detta verk.
Man kan säga att Batseba går på tvärs mot hela operatraditionen. De klassiska operakompositörerna hade sångarnas röster i fokus och kunde därigenom fördjupa personporträtten. Operakonsten gav de enskilda individerna möjlighet att lyftas upp ur strukturernas förkvävande tyngd. I La Traviata från 1853 skildras en så kallad fallen kvinna som en människa av kött och blod med en egen röst. Den operan framstår i efterhand som betydligt mer modern än denna nyskrivna Batseba, med dess platta personporträtt. Här är det strukturerna som vinner över individerna. Resultatet blir en kvävande klaustrofobi.
Sångarnas kapacitet är följaktligen underutnyttjad. Till exempel hade Michael Weinius mjuka tenorstämma kunnat förmänskliga den obehagligt mumifierade kung David om den hade fått ta mer plats. Den amerikanska artisten IVA gör en liten roll som en av Davids döttrar som blir våldtagen av sin bror. Hennes musikalröst är förstärkt med mikrofon, vilket inte blandar sig särskilt bra med resten av operamusiken. Undantaget är Elin Rombos Batseba som stundtals får en egen musikalisk kontur. När hennes klara och raka sopran tillåts blomma stiger den som en lotus ur gyttjan.
Förutom dessa glimtar är detta en fullkomlig glädjelös tillställning. Många tror att opera är pretentiöst, gammalmodigt och inte har något att säga människor i vår tid. Den här föreställningen gör tyvärr allt för att ge dem rätt.
Loading ...
