Ett sammelsurium av religiösa röster strömmar ur högtalarna på Södra teatern där Gudshjälmen av dramatikern Mick Gordon och filosofen A. C. Grayling har premiär, innan den beger sig ut på turné till ett trettiotal orter i landet.
Måste Gud ha ett namn? Kan man frambringa en religiös upplevelse genom magnetisk stimulation? Varför har människan sedan urminnes tider sökt sig till religionen? För att förklara mänsklighetens uppkomst? Som tröst, gemenskap, kontemplation eller handlar det om något annat? Olika människor har sina egna bevekelsegrunder. Världen idag är både mer sekulär, religiöst fundamentalistisk och polariserad på samma gång. Oförståelsen för den andres ståndpunkt verkar bara fördjupas.
När Tomas (Peter Perski), ende sonen i en intellektuell judisk familj, deklarerar att han tänker hoppa av juristkarriären och bli protestantisk präst rämnar deras självbild. Särskilt mamman Agneta (Cecilia Nilsson), professor i naturvetenskap, undrar var i hennes uppfostran det gick fel. Drillade hon sitt barn i logiskt och förnuftigt tänkande för att hans skulle förledas av religiösa vanföreställningar?
Gudshjälmen ingick i Mick Gordons koncept theatre essays där man har belyst olika teman, som kärlek, döden eller identitet, i teaterform. Linus Fellbom, som arbetade med ljussättningen i den brittiska originaluppsättnigenn, skapar en sublimt suggestiv ljuskuliss kring en enkel röd kloss-scen. Avsaknaden av möblemang och rekvisita förstärker spelplatsen som en dimension bortom tid och rum.
Som regissör har han också velat utveckla textens föreläsande form till ett familjedrama, där sakliga teorier och intellektuella resonemang omsätts i känslomässiga kraftmätningar. Mellan mamman, som trots sin medverkan i ett experiment att på magnetisk väg uppnå en religiös upplevelse, ser religionen som hotfull, fördummande och inskränkt. Och sonen som menar att om man inte kan omvända alla så får man odla en bättre religion. Att det är troligare att han skulle försvara bigotter, homofober eller terrorister som advokat än som präst övertygar henne inte.
Tomas beslut blir givetvis provocerande i en miljö av upplysning, naturvetenskap och rationellt tänkande. Men det som avfärdas som ett försenat tonårsuppror handlar också om individens frihet att själv välja åskådning, även om det socialt och moraliskt påverkar dem runtomkring.
Pappan Harry (Per Burell), en pragmatiker som går på lust, känsla och sköna moves, möter sonens sökande med öppenhet, medan blivande hustrun Ester (Hedda Gullander) oroar sig för vad hennes brist på tro i kontrast till sin älskades djupa övertygelse kommer att innebära för barnet som hon väntar.
Gudshjälmen strävar inte efter att ta parti, få någon att konvertera eller bli frälst. Bara att resa frågor. Så vare sig man tror eller inte kickar föreställningen igång grubblerier kring varats olidliga dilemma.
Loading ...
