Krapp är en roll för en riktigt elak gammal gubbe, en bandspelare och ett antal bananer. Det finns subtila inslag av clown i detta monodrama av irländsk-franske absurdisten Samuel Beckett, om än med betoning på det sorgliga och solkiga i genren.
Därför satt ett par stora vita clownskor på Erland Josephsons fötter när han för snart tio år sedan gjorde rollen, laddat darrig, på Dramaten. Katie Mitchells uppsättning spårade den förlorade kvinnan som omtalas i Krapps sista band genom att sätta ihop pjäsen med en annan Beckettenaktare, Fotsteg, med Angela Kovács. Thommy Berggren tar nu ett liknande intertextuellt grepp på Stockholms stadsteater, men väljer att ytterligare belysa det manliga perspektivet.
Han låter pjäsen Akt utan ord utgöra prolog, där den stumma, enda rollen kan tolkas som en yngre pantomimversion av Krapp (logiskt eftersom Krapp sedan kommer att föra ett slags dialog med sig själv i tidigare skeenden i livet). Allt mer geniale Michael Jonsson får ge prov på sina fysiska färdigheter i akten som Beckett skrev för dansaren och koreografen Deryk Mendel 1956, en tragisk solskenshistoria – där solen är mördande het i tillvarons öken.
Jonsson stiliserar sitt uttryck till en smidig spratteldocka i en grym marionetteater där han förvägras både överlevnad och självmord av en osynlig överhet som retfullt skickar ner en vattenkaraff eller en repsnara i trådar från taket, hela tiden utom räckhåll. Hans triumferande blick när han hittar motståndskraft och helt lätt kliver ur ljuskäglan som fängslat och styrt honom på den svarta scenen är obetalbar.
Ljuskäglan binder ihop de två akterna, och för med sig lite av pantomimen in i Krapps sista band. Liksom rollfigurernas liknande svarta kostymering – här med spetsiga ormskinnsstövlar i stället för clownskor.
Ingvar Hirdwall muttrar och fnyser. Triumfen är ersatt av bitterhet, den sitter som en trötthet i hans böjda kropp. Vad hände mellan förra akten och det ögonblick då Krapp nu mödosamt rullar in sin vagn med bandspelaren och arkivskåpen? Det är som om han själv söker svaret på frågan.
Pjäsen utgörs av den gamle författarens privata ritual i form av att lyssna på sina egna inspelade minnesanteckningar från ett tidigare år, och sedan spela in årets kommentar på en ny kassett. En dokumentationsmaniker som krampaktigt försöker samla sig till ett hejdande av tiden, återupplevelsen av en förlorad närhet. Han är elak, men elakast är han mot sig själv. Självhatet nästan sprider sig som en lukt upp i salongen.
En nåd anas i snön som faller till Samuel Barbers Adagio for strings i den inledande och avslutande videosekvensen. Varje snöflinga blir ett livsögonblick i en föreställning där två skickliga skådespelare speglar och lyfter varandra trots att de nästan aldrig är samtidigt på scenen.
Läs också Nummers recension av Krapps sista band och Lyckans dar på Göteborgs stadsteater.
Loading ...
