Enter Numan inleds med en animation, en hand som tänder och släcker ljuset genom att trycka på en strömbrytare. Anslaget är litet lurigt och retfullt men mjukas upp av en underliggande naiv förundran.
Detta är ett typiskt drag inte endast för föreställningen utan också för Lars Bethke, som oavsett vad han gör lyckas fylla sina rollfigurer med humor, allvar – och en naiv galenskap. Så även karaktären Numan, som fångar den dubbla alienationen inför jaget och omvärlden som uppstår i skärningspunkten mellan längtan efter total kontroll och total frihet.
Detta låter onekligen filosofiskt och trots att det är en föreställning i det lilla formatet är den lika rik på innebörd som en haikudikt. Verkligheten i ett litet, litet rum, en verklighet som även rymmer misantropi som när Numan lugnt och sakligt meddelar att han avser att tortera sin motpart (publiken?).
Men det är ingen tung föreställning, eftersom Bethke är en raffinerad komiker förmår han vara rolig utan att förlora i allvar och djup och vara allvarlig och djup utan att förlora sin humor. Kanske är det därför han – med stöd av samarbetspartnern, regissören Peder Bjurman – lyckas göra David Shrigleys och Moondogs säregna konstnärliga världar till sin karaktärs naturliga biotop.
Bjurmans och Bethkes finurliga scenografiska lösningar baserar sig på Shrigleys teckningar stämningssatta genom Moondogs minimalistiska musik. Bethke skapar till exempel det rum som är Numans värld genom att rita upp det på en genomlyst glasruta så att det projiceras över scenen.
Resultatet blir en korsning mellan ett fysiskt och ett virtuellt rum som trots komiska effekter förmedlar en känsla av inneslutenhet. Denna sprängs emellertid i slutscenen då Bethke svävar i lustfylld viktlöshet bland ulliga moln av bomull till en virvlande Wienervals.
När jag lämnar Dansens Hus tänker att jag att jag gärna skulle träffa Numan fler gånger. Hos såväl Shrigley som Moondog finns mycket material att inspireras av om duon Bjurman och Bethke skulle vilja utveckla sin karaktär vidare.
Loading ...
