Hon (Lena B Eriksson) talar om deras kärleksstunder som en våldtäkt. Han (Johannes B Kuhnke) undrar om hon kände det så den natten sonen blev till.
I en scenografi spartanskt som en fängelsecell möts de två över ett köksbord: sparsamt ljus, två pinnstolar. Och mellan dom, en babywatch, en sådan där oumbärlig walkie-talkie och som ingen modern förälder kan leva utan, trots att man ändå måste springa in i barnkammaren stup i kvarten eftersom man inte litar på att batteriet i den faktiskt funkar. Lika lite som någon kan garantera att batteriet till brandlarmet som mannen hela tiden går och byter fungerar. Eller att livet faktiskt blir tryggare om man flyttar till ett så kallat gated community med bildporttelefon och gallergrindar.
Men ju mer vi försöker stänga ondskan ute, ju mer skräckinjagande är insikten att ondskan faktiskt finns inom oss. Kanske rentav i rummet vi bor i, exempelvis i våra drömmar – eller i vår nästa. Som brottsstatistiken visar, att de flesta mord begås av en nära anhörig.
Ungefär det handlar Mark Ravenhills Shoot/Get treasure/Repeat (2008) om, vilka fick liv under Edinburghfestivalen 2007 i form av tjugo korta frukostpjäser under vinjetten Ravenhill for breakfast. Nu sätter Stockholms stadsteater upp fyra av dom i ett samarbete med Dramatiska institutets regielever. Det gör dom rätt i. För det här är en svit mycket intressanta pjäser om vilka personliga och politiska effekter krig har på människor i modern tid. Och som blir ännu mer intressanta genom att de här spelas intimt med publiken på olika platser i huset, vilket är en förutsättning för att skapa ett ”vi” och ”dom” (för vilka är vi och dom i krig)? Ett sätt att utnyttja rummet på som jag tidigare bara sett i performancekollektiv Shunts Amato Saltone i Londons underjord 2006.
Fruktan och elände är den starkaste av de fyra pjäserna. I nästa följer vi med på en kvinnas irrfärd genom olidliga magsmärtor och judehat (Kajsa Reingardt), medan vi i jämnhöjd med teaterns ateljéer stöter på ett homosexuellt par (Jan Mybrand och Ulf Eklund) där den ena just har fått ett cancerbesked och båda i sann royalistisk anda föraktar japanska trädgårdar. Medan vi i den sista pjäsen, Yesterday an incident occurred, möts av ett (skit)anarkistiskt kaos som inebgriper såväl mobbing via facebookgrupper som ”mooning” och en stor mängd samhällskritik som stark ifrågasätter tolkningen av begreppet demokrati. Men de tre sistnämnda kan man inte skriva för mycket om utan att förstöra spänningsmomentet för nästa besökare.
I slutändan knyts i varje fall alla dessa privata och offentliga krigsöden samman i sann Robert Altman-anda. Och lätt vimmelkantiga vinglar vi 25 deltagare ut ur scenrummet med toalettpapper smetade runt skosulorna, Lite klokare, lite mer förvirrade. Och med en stor tilltro till morgondagens teaterregissörer.
LÄNK
Läs Nummers intervju med Mark Ravenhill vid pjäsernas tillblivelse 2007.
Läs också vår recension av Mark Ravehills Citizenship på Dramaten.
Loading ...
